Jag var på Glenn Miller Café igår, så himla mysigt. Kvällens band hette Talk och bestod av Kari Sjöstrand på saxofon, Gunnar Åkerhielm på piano, Ulf Åkerhielm på kontrabas och Sebastian Voegler på trummor. De spelade härlig hardbop, mest egna kompositioner men också ett par standards. Jag blev väldigt glad när de spelade Irving Berlings "How deep is the ocean?", jag älskar den. Och Kari Sjöstrand spelade så ömsint när hon höll ut den sista tonen, jag blev väldigt tagen. Jag och mina vänner stannade kvar under alla tre set.


Här är en fin vokal tolkning, av den sorgligt bortglömda Lee Wiley...


... men Charlie Parkers version var den första jag hörde och den är fortfarande magisk.

Irving Berlin är så cool. Född 1888 i Ryssland, familjen flyttade till USA när han var fem år gammal, då fick han byta namn från Israel Isidore Beilin till Irving Berlin. Han hade ingen musikalisk skolning utan lärde sig själv att spela piano som tonåring och började skriva låtar för att få cash när han hoppade av skolan. Han lärde sig aldrig läsa eller skriva noter, men han skapade ändå hundratals hits. Vissa är lite buskis - "Alexander's ragtime band", "Puttin' on the Ritz" - men många är otroligt bra. När jag var typ 22-23 såg jag filmen "Top Hat" med Fred Astaire och Ginger Rogers och blev helt frälst. Irving Berlin hade skrivit alla låtar till den filmen, och "Cheek to cheek" kunde jag inte sluta sjunga när jag cyklade mellan universitetet och min lägenhet i Lund. Those were the days.

Jag har alltid tyckt att låtskrivarparet Rodgers & Hart är de bästa låtskrivarna i the great American songbook, och jag tycker det fortfarande, men jag tycker det är intressant med folk som inte bara vara musikaliskt begåvade utan även var grymma på texter. Varken Rodgers eller Gershwin kunde skriva texter (fast Rodgers gjorde det faktiskt i en hel musikal, "No strings", efter att Hammerstein dött och han plötsligt stod utan partner) men Cole Porter gjorde båda och så även Irving Berlin (varför Johnny Mercer valde att bara skriva texter när han var så begåvad som kompositör - "Dream" skrev han helt själv, den är ju magnifik - är ett mysterium). Cole Porter är smart, kvick, cool, lite distanserad, väldigt mycket high society. Jag gillar det, det har sin charm. Men Irving Berlin är enkel, rak, inga krusiduller, inte för blödig. Lite... ja... vill nästan säga Hemingway, men det är kanske att ta i. Ingen av dessa låtskrivare skrev särskilt privat och självutlämnande, men Irving Berlin var nog den som skrev minst så (jämför med Lorenz Hart till exempel, hans ekande sorg). "How deep is the ocean" skrev han 1932, när han var 44 år gammal och redan hade två decennier bakom sig av brakhits. Det var bara just another day at the office. Men shit vilken bra låt det är.

How much do I love you? I'll tell you no lie 
How deep is the ocean? How high is the sky? 
How many times a day do I think of you? 
How many roses are sprinkled with dew? 

How far would I travel to be where you are? 
How far is the journey from here to a star? 
And if I ever lost you, how much would I cry? 
How deep is the ocean? How high is the sky?