Igår var sista dagen som Rainer Hartlebs "Långt från Jordbro" gick på bio så jag traskade iväg till Zita och såg den. Jag såg de föregående sex filmerna i Jorbrosviten (Hartleb har gjort ytterligare ett par filmer om Jordbro, som dock följer andra personer; dessa har jag inte sett) förra månaden och blev väldigt tagen. För er som inte vet (jag kände inte heller till de här filmerna för ett halvår sedan): Rainer Hartleb är en dokumentärfilmare som i början av 70-talet var helt ny inom svensk film, han hade gjort ett par dokumentärer om Hägersten och Gärdetfesterna, när han fick idén att filma en skolklass och följa barnen under deras kommande år. Han började med detta 1972 och materialet från barnens tre första skolår blev sedan filmen "Barnen från Jordbro". Som är asbra. Sedan började det verkligt briljanta: han fortsatte följa exakt samma barn, fortsatte filma dem, och det blev film på film. Om man ser alla i rad blir det en fascinerande resa, från barndom till tonår till twentysomethings (som på 80-talet var något annat än idag, känns det som) till trettioplussare till medelålders. Rainer Hartleb kommer nära utan att vara påträngande, han blir som en del i familjen i varje familj känns det som. Allt ackompanjeras av den första långsamma satsen i Beethovens månskenssonat, vilket aldrig känns klichéartat utan bara väldigt passande och vackert.

I den nya filmen, den sjunde i serien och den första filmen på nästan tio år, får man återse några (men inte alla tyvärr) av människorna från de förra filmerna och deras barn, som nu i de flesta fallen blivit vuxna. Det är svårt att förklara men allt är så himla starkt. Man får en märklig känsla för vad tid, liv och åldrande är - man får perspektiv helt enkelt. Flera av Jordbrobarnen från 1972 har dött i sjukdomar, och att se hur deras barn tacklar detta är så himla starkt. När Rogers dotter tar studenten och hennes storebror kramar om henne och båda storgråter, då brast det för mig också. De behöver inte säga något. Rainer Hartleb behöver inte säga något (här finns ingen voiceover över huvud taget). Bilderna och livsödena talar för sig själv. Allt är i sin anspråkslöshet otroligt laddat.

Jag rekommenderar alla att se dessa filmer. Jag tycker att de tillsammans är bland det absolut bästa som gjorts inom svensk filmkonst. "Liv till varje pris" var Bo Widerbergs motto. Jag vet ingen inom svensk film som har fullföljt denna ambition bättre och mer konsekvent än Rainer Hartleb.