Justin Timberlake
Scen: Tele2 Arena, Stockholm
Betyg: 4

När Justin Timberlake återvände till sin musikkarriär i fjol med sitt tredje soloalbum ”The 20/20 experience” hade han inte släppt en skiva på sju år. För att göra en stark comeback gjorde han likadant som Bruce Springsteen, som tog en paus efter 1987 års ”Tunnel of love” och återvände genom att släppa två album på samma dag 1992. ”The 20/20 experience – 2 of 2” var en tvillingskiva som tillkom samtidigt och som släpptes några månader efter del 1. Taktiken: att överväldiga publiken med såväl kvantitet som kvalitet. Men även om de efterlängtade skivorna sålde bra var Justin Timberlake inte samma självklara stjärna som han tidigare hade varit. Precis som Bruce Springsteen på 90-talet.

Att stjärnstatusen har, om inte dalat, så åtminstone mattats av, är något Justin Timberlake gör allt för att förneka. Konserten på Tele2 Arena inleds med ”Pusher love girl” som efter halva låten pausas för att Timberlake ska kunna stå och ta emot publikens tilltagande jubel. Dessa självförhärligande pauser återkommer under hela konserten – Justin fiskar girigt efter bekräftelse. Men han gör det inte på ett desperat och osäkert sätt, han gör det lugnt och kaxigt, likt en regent som kräver respekt.

Det hade varit irriterande, eller rentav patetiskt, om inte konserten var så bländande generös i övrigt.

Efter alla sina år i rampljuset är Justin Timberlake ett fullblodsproffs när det kommer till att underhålla en publik. Som tonåring bemästrade han sången, dansen och publikkontakten – det har han behållit när han som mogen artist blivit alltmer ambitiös vad gäller det musikaliska uttrycket och låtarnas innehåll. Det gör att en konsert med Timberlake inte bara är en serie av hittar, det är en kanonad av briserande bomber. Huvudpersonen är lika mycket framförande artist som dirigerande maestro, han behärskar variation och dynamik till fullo och lyckas hålla upp publikens intresse och sin egen energi i över två timmar och över tjugo låtar.

Vi får koreograferad danspop i ”Rock your body”, monstruös kärlekssorg i ”Cry me a river”, suggestiva The Weeknd-vibbar i ”Only when I walk away” och en utflykt i countryrock i ”Drink you away”. I sistnämnda låt spelar Justin Timberlake akustisk gitarr, vilket han gör ännu mer imponerande i en avskalad ”What goes around… comes around”. I andra låtar spelar han flygel och elpiano – instrumenten höjs och sänks ur scengolvet för poptrollkarlen. Den vulkanisk svängiga ”Let the groove get in” låter bättre än någonsin och framförs av Timberlake och fyra dansande körsångare samtidigt som scenen lyfter och seglar fram genom publikhavet. Det är bara att gapa och dansa.

När konsertens ordinarie set avslutats med en elegant ”Suit & tie”, bättre live än på skiva – delvis för att man slipper Jay-Z:s oinspirerade rapvers – kommer ”Sexyback” som självklart extranummer, och även den låter köttigare och mäktigare än på skiva. Därefter avslutas hela kalaset på bästa möjliga sätt, med Justin Timberlakes allra bästa och mest gripande låt, den skimrande vackra och förkrossande tunga ”Mirrors”.

Han är inte längre i centrum av popvärldens karusell, men konstnärligt är Justin Timberlake starkare än någonsin. Han antydde det på fjolårets något ojämna album; han bevisar det när han uppträder live.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-05-12)