Pop
Pharrell Williams
”Girl”
(Sony)
Betyg: 1 

Jag trodde att ”Get lucky” var den sista spiken i Pharrell Williams kista. Fjolårets megahit där de annars så fläckfria Daft Punk valde att samarbeta med den populäre hiphopproducenten och -refrängsångaren var konstnärligt sett ett magplask och en skymf mot albumets vision och Nile Rodgers ljuvliga gitarrspel. Men jag hade fel. Den sista spiken är ”Happy”, den enormt framgångsrika singeln från Pharrell Williams andra soloalbum. Den som har sett videon eller bara hört låten och drabbats av dess outhärdliga förljugna optimism kan lätt tänka på Beck när han sjöng ”MTV makes me wanna smoke crack” för två decennier sedan. 

Riktigt här trodde nog ingen att Pharrell Williams skulle hamna när han förnyade hiphopen runt millennieskiftet, som en del av producentduon The Neptunes tillsammans med Chad Hugo. Timbaland var den som öppnade upp hiphop och R&B för nya ljuduniversum med exotiska ljud och bisarra rytmer, men The Neptunes byggde snart vidare på hans idéer och skapade rakare, råare och skarpare beats som var lättare att rappa över och dansa till. Resultatet blev ett pärlband av briljanta hitsinglar – Noreagas ”Superthug”, Mystikals ”Shake ya ass”, Jay-Z:s ”I just wanna love U (Give it to me)” och många fler – som inte bara utmärktes av The Neptunes omisskännliga sound utan även av Pharrell Williams ljusa gästsång i refrängerna.

När The Neptunes förvandlade sidoprojektet N*E*R*D från ett experimentband till ett rockbandslajv i början av 00-talet började den konstnärliga kompassen svika. Det är nu många år sedan The Neptunes skapade musik som lät genuint modern och nyskapande, men de har varit ständigt anlitade som pålitliga hitmaskiner, på senare år mer på egen hand än tillsammans.

Medan The Neptunes blivit allt mindre intressanta under årens lopp har frontfiguren Pharrell Williams kändisstatus växt. Med sin kärlek för Star Trek, skateboardkultur och hippa designers var han en osannolik stjärna i hiphopvärlden, men just eftersom han ändå blev detta, och mångmiljonär på kuppen, blev han något av en symbol för nördarnas revansch. Om 90-talets populärkultur omfamnade gata och smuts handlade 00-talet om fräschör, starka färger och Apple-produkter, och Pharrell Williams var en artist som såg ut och lät som den nya tiden. 2006 gav han ut sitt första soloalbum, den genanta ”In my mind” där han insisterade på att rappa själv, med absolut ingenting att säga. På uppföljaren håller han sig barmhärtigt nog till sång. 

”Girl” är enligt Pharrell Williams själv ett konceptalbum om kvinnor. Musiken är långt från det soniska rymdskepp som Williams navigerade under sin storhetstid. Hiphop är helt ute ur bilden, i stället satsar han på gitarrbaserad funkpop med lyxiga discostråkar och busiga texter. Rader som ”What planet are you from, girl? / And are there others like you there?” fastställer att Pharrell Williams är en tonernas man snarare än ordens. Synd bara att han använder sin musikaliska begåvning till att skapa något så menlöst. Det är inte ens plastigt – bara omodernt, fantasilöst och sunkigt. Men det låter för all del snyggt. En skiva för hi-fi-butikers ljudsystem, men inte för människor.

Bästa låt: ”Know who you are” 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-03-05)

2001...
#1 - - Andreas:

"outhärdliga förljugna optimism" lite tjatig kanske men på vilket sätt är den förljugen? det är bara en glad poplåt liksom.