Stockholm Early Music Festival
L’Arpeggiata
Scen: Tyska kyrkan, Stockholm
Betyg: 5
”The past is a foreign country: they do things differently there.” Inledningsmeningen till L.P. Hartleys roman ”The Go-between” från 1953 skulle kunna vara en beskrivning av det som kallas för tidig musik, det ljudande universum som befinner sig bredvid historien, kronologiskt före den klassiska repertoaren. Det som skiljer tidig musik – alltså europeisk musik från medeltid, renässans och tidig barock – från klassisk musik är att den är fri från konsertsalarnas bojor och borgerliga konnotationer. Det är inte ”fin” musik, även om den ofta är otroligt vacker.
Den har också ett annat förhållande till autenticitet. Medan den klassiska musiken slaviskt följer tonsättarens noter (om än ibland framförd på instrument och i orkesterformat som inte fanns när tonsättaren levde) fokuserar tidig musik på tidstrogna instrument och förtrycker inte de improvisatoriska inslag som var en del av äldre tiders spelstil.
Tidig musik är knappast en enhetlig genre, den täcker in erotiskt laddad folkmusik, förunderligt vacker kyrkomusik och mycket däremellan. Stockholm early music festival visar som vanligt på denna bredd. Under årets festival kan vi bland annat höra flamencons rötter med gitarristen Rafael Bonavita, böhmisk barockmusik med Collegium Marianum, franska Ensemble Gilles Binchois som lyfter den spanske vokalmusiktonsättaren Francisco de Peñalosa ur 1400-talets mörker, romantisk bröllopsmusik av Johann Sebastian Bach med Joshua Rifkin och hans Bach Ensemble samt en resa till renässansens Venedig med orkestern Concerto Palatino.
Kammarorkestern L’Arpeggiata, ledda av den österrikiska teorbisten Christina Pluhar, inviger storstilat årets festival. Alla gruppens skivor är egensinniga temaalbum, och fjolårets ”Mediterraneo”, som nystar en röd tråd genom medelhavsländernas besläktade musikkulturer, ligger till grund för denna konsert. Med olika stränginstrument – men inga stråkar, detta är en symfoni av knäppta strängar – samt slagverk, två sångare och en dansare dukar L’Arpeggiata upp en läcker musikalisk mezebuffé, och visar att snärtigt rytmiska och mjukt melodiska hitlåtar existerade fyra århundraden innan balearic blev en hipp musikstil.
Urgamla folkvisor med ekande klagan, utsökt komponerade sånger och dundrande rytmiska tarantellor avlöser varandra. Dansaren Anna Dego dyker upp då och då och imponerar inte bara genom att använda scengolvet som bastrumma med sina nakna fötter utan även med koreografins dramatiska och komiska effekter. I dessa nummer reser sig gärna cembalisten Francesco Turrisi och spelar tamburin med jublande frenesi.
Men det största utropstecknet är sångaren Vincenzo Capezzuto vars himmelska alt är den ljusaste mansröst jag någonsin hört. Han briljerar i solosånger och hans röst flätas fint kring den kraftfulla sopranen Raquel Andueza i duetterna. I konsertens extranummer ”Pizzica di San Vito” leder han hela gänget när tempot sänks och låten förvandlas till bisarr hiphopbuskis med medeltidsklang, komplett med en italienskt rappande sinkaspelare med doo-rag på huvudet.
Just där tänjer de underhållningsinriktade L’Arpeggiata på eklekticismens gränser, men den festliga avslutningen kan ändå bara tas emot med öppna armar. Det är en konsert präglad av värme, kommunikation och tidlöshet. Essensen av tidig musik.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2014-06-06)