Dada Life blev mycket upprörda över min recension av deras konsert på Summerburst. DN gav dem erbjudandet att skriva en replik, vilket de tackade ja till - det publicerades igår, man kan läsa här. Och jag skrev ett svar på deras replik, vilket publicerades samma dag:

Formuleringen som gjort Dada Life arga syftar inte på duon själv eller deras musik, utan på deras scenshow. Jag skrev: ”Stockholmsduon Dada Life inleder sin konsert med en märklig koreografi: ett antal vitklädda killar marscherar in med blågula flaggor samtidigt som en hotfull synt morrar i bakgrunden. Låt vara att Dada Lifes logga anspelar på den svenska flaggan – det hela ser ut som aggressiv organiserad nationalism, obehagligt efter det senaste EU-valet.” Därefter recenserade jag duons konsert.

Poängen med att peka på det obehagliga i denna show är att symboler inte är neutrala. Det är sympatiskt att Dada Life uppmanar folk att bojkotta rasistiska SD, men man kan inte friskriva sig från associationer bara för att man tar avstånd från ett visst politiskt parti. Dada Life befinner sig i samma samhälle som alla andra. Konst existerar inte i ett vakuum, den befinner sig i dialog med samtiden.

Och en symbol betyder olika saker i olika tider. På 1980-talet kunde syntkulturen flörta med fascism och Nazitysklands rekvisita, för att de var avlägsna. I dag är inte fascismen lika avlägsen, den står för dörren, den invaderar Kärrtorpdemonstrationer, den knivhugger feminister i Malmö. Tysk nazism finns representerad i EU-parlamentet. Detta är Europa 2014. I denna kontext måste man vara försiktig med nationalistiska uttryck. Att låta uniformt klädda män marschera in på en scen och bära blågula flaggor till ljudet av mörk tuff musik, och inte fatta vad detta signalerar, är provocerande naivt.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-06-18)