från sommarljus

Äntligen har Kendal Johansson släppt en ny låt! Den är så bra att den får komma med på min sommarspellista, trots att det var snart två veckor sedan jag publicerade den, egentligen dyrkar jag konsekvens och pålitlighet (stackars Natasha Mosely fick stryka på foten, men hennes "Anything" var faktiskt inte lika bra som tidigare storverk). Men "Courtesy lafs" låter som ingenting annat. Första gången jag hörde den blev jag chockad: vad är det här egentligen? Tre låtar i en? En ensatsig symfoni komprimerad till fyra minuter med sydostasiatiska influenser? "Seems what's been seen cannot be unseen" är den enda identifierbara textraden, och låten vilar i just den stämningen, ett bitterljuvt uppbrott men inte från en relation utan från ett känsloläge, en naivitet. Knoppar brister och flodar forsar fram. Det är yrsel och lycka och förvirring och förlust. Jag tycker väldigt mycket om den. Det är självklart ingen ny "Blue moon", eftersom det inte är en cover på en 40 år gammal amerikansk popklassiker utan en ny och egen komposition. Däremot är det en påminnelse om vad som gjorde "Blue moon" så stor: det unika med den inspelningen var inte låtskrivandet utan en musikalisk hjärna med gränslös romantik och rasande uppfinningsrikedom. Samma musikaliska hjärna har nu alltså gett oss en ny ingång till sitt bubblande inre. Hoppas det inte dröjer fyra år till innan det sker igen.