”Gute nacht”, den första sången i Franz Schuberts sångcykel ”Winterreise”, är med på vinterpärlor.

Tro mig: det finns ingen bättre musik att lyssna på när man traskar genom snön med tungt hjärta än Schuberts ”Winterreise”. Det är 24 låtar som skildrar resan från tärande sorg till stilla undergång, under det att berättarjaget beger sig ut och vandrar i den vidriga vintern. Jag rekommenderar särskilt inspelningen med sångaren Dietrich Fischer-Dieskau (jag minns när jag nåddes av nyheten om att han hade dött… det var midsommardagen 2012 och jag tassade ut i ett postapokalyptiskt kök och gjorde kaffe och satte på radion… så sorgligt) och pianisten Gerald Moore.

Schubert är the originoo melankolisk romantiker. Inom musiken kan man säga att romantiken började efter Beethoven, eftersom Beatty själv balanserar på gränsen mellan klassicistisk perfektion och djupt personlig romantik. Schubert, som dog ett år efter Beethoven (fast mycket yngre), står även han med ena benet i Wienklassicismen och det andra i romantiken, men han tillhör ändå romantiken betydligt mer än Beethoven. Han saknade nämligen den formalistiska perfektionen, och han var en mer bräcklig själ än den otrolige Beethoven, han hade alltid blottad strupe, hans misslyckanden fanns till allmän åskådan (jag pratar om musiken alltså, hur den låter), han var ingen titan. Beethoven var ju också minst sagt en känslig själ men han lyckades koncentrera och kanalisera, omvandla de inre tvivlen till konst, använde komponerandet som terapi kan man nästan säga. Schubert drömde om att skriva lika bra symfonier som Beethoven men var inte så himla bra på denna form av musik – av alla hans symfonier är det bara den åttonde (som bara blev halvt färdig) och den nionde och sista (som upptäcktes och framfördes först många år efter hans död) som spelas regelbundet idag, med rättvisa måste jag faktiskt säga.

Det Schubert var bra på var att sitta och drömma vid pianot. Han skrev underbar musik för solopiano och – framför allt – sånger för piano och mansröst. Han tonsatte dikter av tyska poeter som Goethe och Heine, och han skrev hela sångcykler baserade på dikter av Wilhelm Müller – först ”Die schöne Mullerin” och sedan, kort innan han dog, ”Winterreise”. Det är troligt att Schubert dog i syfilis (eller efter den märkliga behandlingen av sjukdomen som läkare körde med på den tiden) och hans sista år var enormt bittra och plågade. Men också – förlåt, klyschigt detta – enormt produktiva och konstnärligt fantastiska. Hans stråkkvartetter och pianosonater från denna tid är de bästa han gjorde under hela sitt korta liv. Och ”Winterreise” är helt knäckande bra.

Det kan vara lite ovant att lyssna på allvarliga män som sjunger smäktande på tyska till osvängigt pianoackompanjemang. Jag gjorde därför denna playlist som börjar med Franz Listzts solopianoarrangemang av 12 av sångerna, innan the real deal börjar. Själv tycker jag i alla fall det är lättare att lyssna på solopianomusik från vilket århundrade som helst, än sånger från en specifik era. Pianot är liksom så tidlöst. Men ärligt talat hoppar jag själv över Liszt-arrangemangen nuförtiden och går direkt på Schuberts original, de är mer direkta och drabbande. Och så älskar jag Dietrich Fischer-Dieskau.