Beyoncé och Jay-Z. Jag försöker komma underfund med varför jag inte pallar med dem.
Jag får dåligt samvete när jag kritiserar Beyoncé, känner mig som en kvinnohatare som inte älskar en stark, framgångsrik, asbegåvad kvinna som lyckas kombinera en lång musikkarriär kantad av ständig förnyelse och uppdatering med att vara svinsnygg, dansa svinbra, göra perfekta shower, ha ett lyckligt äktenskap, vara mamma och stödja feminism (Chimamanda Ngozis tal på nya skivan, att hon har ett helkvinnligt liveband etc). Men jag känner kanske lite såhär: jag tycker det är underbart att Beyoncé finns, men hennes musik kommer aldrig riktigt nära mig, hur bra den än är (gudarna ska veta att jag dansat till "Countdown" och tindrat i ögonen till "Halo"). Soul och R&B är i bästa fall musik som är antingen sexigt fysisk eller emotionellt bråddjup - jag tycker att Beyoncés låtar är varken eller. Det är bra poplåtar, och jag älskar ju pop, fast pop med R&B-komplex är lite mer komplicerat. Ok, lite taskigt att säga att Beyoncé har R&B-"komplex" när hon i princip äger hela genren och har gjort det i femton år. Jag menar inte att hon har komplex, men att hennes låtar har det, det är en annan sak. Nya "Drunk in love" till exempel - bra låt, men det är något som saknas. Det finns något töntigt i textrader som "grinding our beautiful bodies" (iofs lite in vino veritas-distanslöst och sympatiskt i sin nakna självgodhet, men jag tror inte att det var avsikten) och "we woke up in the kitchen like 'how the hell did this shit happen'?", man köper inte det. Jag köper inte att Beyoncé är full och kåt - om hon är det så lyckas hon i alla fall inte förmedla det i sin låt, där hon låter lika mäktig och i total kontroll som alltid.
Beyoncé har alltid gett intrycket av att vara den populäraste tjejen i klassen genom hela grundskolan, snygg och smart och kanske till och med pratade med de blyga och mobbade ibland, kanske satt med i elevrådet, kanske höll i någon insamling eller annat stort projekt, definitivt cheerleader. Men aldrig soft. Aldrig slapp. Aldrig bakis. Aldrig förlorare. Aldrig tagit sig ur ett förhållande eller något annat som något annat än en vinnare. Jag säger inte att det är så i verkligheten för henne, men det är den bilden hon har skapat, det är så hennes musik låter. Det är klart: det finns värre bilder. Det känns sjukt att gilla R. Kelly mer till exempel, som har en lång historia av att bli anmäld för sexförbrytelser mot väldigt unga tjejer. Ändå kan jag inte låta bli att gilla R. Kelly mer. Han är inte heller särskilt soft, men han gör låtar där han blottar sina svagheter, han är inte perfekt, han har lite mörker, lite värme. Men i det samhälle som vi har hade en kvinna som betett sig som R. Kelly inte kommit lika långt som Beyoncé har kommit. Det förklarar kanske hennes persona, åtminstone delvis, men det gör inte att jag börjar älska henne.
Jay-Z då? Usch stackars Jay-Z. Han borde ha lagt av efter "The Black Album", redan då hade han blivit en mycket sämre artist på två år. Jag minns när "03 Bonnie and Clyde" kom och min kompis CM skakade på huvudet åt Jay-Z:s käcka/pseudocoola "Uh! Let's go, B!" etc, och CM hade rätt, det var ett steg i en ny töntig riktning. Jay-Z var så himla bra på sina sex första soloalbum, sedan fick han hybris. Han förstod att han kunde bli en popstjärna, inte bara rapstjärna, och började göra låtar med Lenny Kravitz, Limp Bizkit, Coldplay-sångaren och en massa annat meningslöst skräp. Jay-Z:s förbannelse är att han är för smart för att stagnera i "jag sålde droger"-berättelser, men han vet inte hur han ska gå vidare som låtskrivare. Som han själv insiktsfullt rappade 2001: "I can't see them coming down my eye, so I gotta make the song cry". Han är ingen låtskrivare som öppnar hjärtat och blottar svagheter, han tillhör inte Kanye Wests och Drakes generation. När han ändå väljer att rappa om "känsliga saker" så gör han det med distans och professionalism, från den pseudopolitiska "Minority report" till låten om Blue Ivy på senaste skivan. I "Drunk in love" rappar han om att ha sex med sin fru. Det han gör är inte att suggerera fram en kåt stämning, i stället retar han frugan för att hon tidigare på kvälen gjort påståenden och löften som han vill se infrias, mer kylig än passionerad stämning skulle jag vilja säga, och sedan jämför han sig med hustrumisshandlaren Ike Turner. Jag säger inte att Jay-Z slår sin fru, jag säger bara att han inte är lika bra på att rappa om sex som... till exempel... Lil Wayne.
Ändå tycker jag inte att låten är dålig, för den låter bra. Beatet är tungt, ackorden är mäktiga, stämningen är maxad. Det är bara textens pinsamhet, Beyoncés personlighet och Jay-Z:s tragiska förfall som skaver lite... hehe. Jag är också lite trött på dessa megasvulstiga rap- och R&B-låtar som är luftiga, långsamma och majestätiska, jag skulle vilja ha något råare, låtar som man kan dansa till som inte har långa partier utan trummor lite här och var. Jag förutspår en motreaktion mot all denna blommiga lyx-trap (lyxfällan). Jag vill inte ha R&B som den lät på 90-talet, jag vill ha något nytt, men som inte lider av komplex mot avancerade låtsrukturer och hundra timmar i studion. Det tråkar ut mig.
Jag får dåligt samvete när jag kritiserar Beyoncé, känner mig som en kvinnohatare som inte älskar en stark, framgångsrik, asbegåvad kvinna som lyckas kombinera en lång musikkarriär kantad av ständig förnyelse och uppdatering med att vara svinsnygg, dansa svinbra, göra perfekta shower, ha ett lyckligt äktenskap, vara mamma och stödja feminism (Chimamanda Ngozis tal på nya skivan, att hon har ett helkvinnligt liveband etc). Men jag känner kanske lite såhär: jag tycker det är underbart att Beyoncé finns, men hennes musik kommer aldrig riktigt nära mig, hur bra den än är (gudarna ska veta att jag dansat till "Countdown" och tindrat i ögonen till "Halo"). Soul och R&B är i bästa fall musik som är antingen sexigt fysisk eller emotionellt bråddjup - jag tycker att Beyoncés låtar är varken eller. Det är bra poplåtar, och jag älskar ju pop, fast pop med R&B-komplex är lite mer komplicerat. Ok, lite taskigt att säga att Beyoncé har R&B-"komplex" när hon i princip äger hela genren och har gjort det i femton år. Jag menar inte att hon har komplex, men att hennes låtar har det, det är en annan sak. Nya "Drunk in love" till exempel - bra låt, men det är något som saknas. Det finns något töntigt i textrader som "grinding our beautiful bodies" (iofs lite in vino veritas-distanslöst och sympatiskt i sin nakna självgodhet, men jag tror inte att det var avsikten) och "we woke up in the kitchen like 'how the hell did this shit happen'?", man köper inte det. Jag köper inte att Beyoncé är full och kåt - om hon är det så lyckas hon i alla fall inte förmedla det i sin låt, där hon låter lika mäktig och i total kontroll som alltid.
Beyoncé har alltid gett intrycket av att vara den populäraste tjejen i klassen genom hela grundskolan, snygg och smart och kanske till och med pratade med de blyga och mobbade ibland, kanske satt med i elevrådet, kanske höll i någon insamling eller annat stort projekt, definitivt cheerleader. Men aldrig soft. Aldrig slapp. Aldrig bakis. Aldrig förlorare. Aldrig tagit sig ur ett förhållande eller något annat som något annat än en vinnare. Jag säger inte att det är så i verkligheten för henne, men det är den bilden hon har skapat, det är så hennes musik låter. Det är klart: det finns värre bilder. Det känns sjukt att gilla R. Kelly mer till exempel, som har en lång historia av att bli anmäld för sexförbrytelser mot väldigt unga tjejer. Ändå kan jag inte låta bli att gilla R. Kelly mer. Han är inte heller särskilt soft, men han gör låtar där han blottar sina svagheter, han är inte perfekt, han har lite mörker, lite värme. Men i det samhälle som vi har hade en kvinna som betett sig som R. Kelly inte kommit lika långt som Beyoncé har kommit. Det förklarar kanske hennes persona, åtminstone delvis, men det gör inte att jag börjar älska henne.
Jay-Z då? Usch stackars Jay-Z. Han borde ha lagt av efter "The Black Album", redan då hade han blivit en mycket sämre artist på två år. Jag minns när "03 Bonnie and Clyde" kom och min kompis CM skakade på huvudet åt Jay-Z:s käcka/pseudocoola "Uh! Let's go, B!" etc, och CM hade rätt, det var ett steg i en ny töntig riktning. Jay-Z var så himla bra på sina sex första soloalbum, sedan fick han hybris. Han förstod att han kunde bli en popstjärna, inte bara rapstjärna, och började göra låtar med Lenny Kravitz, Limp Bizkit, Coldplay-sångaren och en massa annat meningslöst skräp. Jay-Z:s förbannelse är att han är för smart för att stagnera i "jag sålde droger"-berättelser, men han vet inte hur han ska gå vidare som låtskrivare. Som han själv insiktsfullt rappade 2001: "I can't see them coming down my eye, so I gotta make the song cry". Han är ingen låtskrivare som öppnar hjärtat och blottar svagheter, han tillhör inte Kanye Wests och Drakes generation. När han ändå väljer att rappa om "känsliga saker" så gör han det med distans och professionalism, från den pseudopolitiska "Minority report" till låten om Blue Ivy på senaste skivan. I "Drunk in love" rappar han om att ha sex med sin fru. Det han gör är inte att suggerera fram en kåt stämning, i stället retar han frugan för att hon tidigare på kvälen gjort påståenden och löften som han vill se infrias, mer kylig än passionerad stämning skulle jag vilja säga, och sedan jämför han sig med hustrumisshandlaren Ike Turner. Jag säger inte att Jay-Z slår sin fru, jag säger bara att han inte är lika bra på att rappa om sex som... till exempel... Lil Wayne.
Ändå tycker jag inte att låten är dålig, för den låter bra. Beatet är tungt, ackorden är mäktiga, stämningen är maxad. Det är bara textens pinsamhet, Beyoncés personlighet och Jay-Z:s tragiska förfall som skaver lite... hehe. Jag är också lite trött på dessa megasvulstiga rap- och R&B-låtar som är luftiga, långsamma och majestätiska, jag skulle vilja ha något råare, låtar som man kan dansa till som inte har långa partier utan trummor lite här och var. Jag förutspår en motreaktion mot all denna blommiga lyx-trap (lyxfällan). Jag vill inte ha R&B som den lät på 90-talet, jag vill ha något nytt, men som inte lider av komplex mot avancerade låtsrukturer och hundra timmar i studion. Det tråkar ut mig.
Bra inlägg. Jag har haft svårt för/varit ointresserad av Beyoncé i säkert tio år. En kompis sade nyligen att redan på Destiny's Child-tiden skrek hon "I'M BEYONCÉ!" när de uppträdde live, var allmänt divaaktig och redan då skickade gav hon en osoft vibb.
Men anledningen till att hennes låtar aldrig trängt så djupt beror inte på att jag köpt myten om den lidande konstnären eller för att jag ogillar någon sorts "präktighet" utan på grund av de låtar som hon fått spela in. Det är kanske tröttsamt och förutsägbart att ställa kvinnliga artister mot varandra, men om man jämför med t ex Rihanna (B och RiRi, två av världens största artister så kanske inte en helt orättvis jämförelse) så har hon mycket, mycket starkare låtar. Och då bortser jag helt från att Rihanna skulle klämma in "svärta" och "autencitet" i sina texter, alltså en klassisk biografisk tolkning.
Jag instämmer i allt du säger om trötta Jigga. Det är sorgligt att tänka att hans andra, kassa del av karriären har pågått lika länge som den första. Däremot gillar jag Drunk in love av alla anledningar som du räknar upp men också för att den är lite som Aaliyahs Try again; de är båda lite för långa, har en refräng för mycket.