Mysig bild från skivans booklet. Man kan lyssna på skivan här.

Funk
Diverse artister
”Purple snow: Forecasting the Minneapolis sound”
(Numero Group/Border)
Betyg: 4 

Funkhistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om. Samlingen ”Purple snow: Forecasting the Minneapolis sound” skildrar utvecklingen från 70-talets souligt organiska funk till 80-talets hårda och syntetiska funk och bevisar att Prince, funkens furste som fick ett så stort genomslag i popmusiken, inte uppstod ur ett vakuum – han kom från den otroligt kreativa mylla som fanns i hans hemstad Minneapolis på 70-talet. 

Funken – den stolta, kompromisslöst antipoppiga utbrytarfraktionen från soulmusiken som James Brown formade på 60-talet – hade på 70-talet blivit en mängd olika småscener, som rymde allt från glammig dekadens och spektakulära scenkläder till politiska texter och latinamerikanska influenser. Men denna guldålder skulle inte vara för evigt. I den darwinistiska popmusikvärlden åt den mer lättdansade discon upp funkens marknadsandelar, och runt hörnet väntade hiphopen som på en gång skulle innebära dödsstöten för funk som den unga afroamerikanska publikens favoritmusik och samtidigt ge funken evigt liv genom samplingar.

Minneapolis och tvillingstaden St. Paul hade tillsammans en egen liten funkscen, på tryggt avstånd från alla trender i New York och Kalifornien. Den fick utvecklas i lugn och ro, och var i det närmaste okänd utanför statens gränser, men blev inte heller omkullkastad och förintad när discovågen svepte in över landet och konkurrerade ut funk från dansgolven. 

När Prince blev en världsangelägenhet med sitt sjätte album ”Purple Rain” 1984, som även fungerade som soundtrack till filmen med samma namn med den färgstarke artisten i huvudrollen, blev Minneapolisfunk ett sound som alla ville höra. Förutom Prince skördade grupper som The Time och låtskrivar-/producentduon Jimmy Jam & Terry Lewis stora framgångar i 80-talets mitt, och dessa artisters unika ljudbild blev vida imiterad. Det rör sig om hårt svängande pop med skarpa kanter, ilskna trummaskiner, läckra syntriff och kaxig sång.

Men likväl pop: långa instrumentala jams tycks ingen från Minneapolis ha varit intresserad av. Den sjungna refrängen, hur enkel den är, är hela tiden musiken nav. Den attityden till funk fick Prince från sin hemstads musikkultur, men han kryddade med en alldeles egen mix av rockgitarrer, sexuellt explicita texter och musikaliska experiment som markant skilde honom från tidigare Minneapolisartister.

De tio år som föregick ”Purple rain” och den färdigutvecklade Minneapolisfunkens segertåg över världen är vad som dokumenteras på dubbel-cd:n ”Purple snow”. Det är intressant att följa resan från traditionell funk, med grupper som Cohesion som använde mycket blås och slagverk och Prophets of Peace med sina Mandrill-inspirerade gitarriff, till Ronnie Robbins blinkande neonskylt ”Contagious”, Sue Ann Carwells new wave-poppiga ”Should I or should I not” och André Cymones robotblues ”Somebody said”. Det är även en njutning – dessa 32 låtar från ett gäng i stort sett okända artister (många låtar är dessutom tidigare outgivna) håller inte bara hög kvalitet, de är även tillräckligt varierade för att skänka en behaglig dynamik till detta funkparty. 

Den som hoppas på en tidig Prince-låt blir besviken; hans enda bidrag här är som gitarrist och bakgrundssångare i ett par spår. Däremot får man en god bild av musiken och artisterna som fanns omkring honom och formade honom. Och om funken kunde värma hjärtan i vinterstaden Minneapolis, som varje år begravs i över en meter djup snö, bör vi låta den värma även oss.

Bästa spår: ”Lady” med Herman Jones 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-01-22)