Nu har jag lyssnat lite mer på Beyoncés skiva och konstaterar: japp, den är lite mer personlig än de tidigare, hon försöker ta ut svängarna och frångå det mest mallartade, och produktionerna låter fräscha och samtida. Men också: det är lite pinigt när hon ska sjunga om sex (vilket är ett återkommande tema på skivan). Det blir lätt lite buskis. ”Let me sit this ass on you” sjunger hon med ett tonfall som om hon ska placera en ny dyr vas någonstans i sitt tjusiga vardagsrum.

Å andra sidan: blir det inte alltid lätt buskis när artister sjunger om sex? R. Kelly sjunger ju mycket om sex, och ofta på buskisvis med fåniga metaforer, typ ”The Zoo”, ”Sex in the kitchen”, ”Ignition” osv. Men jag tycker ändå att R. Kelly ligger närmare en tradition som funnits inom R&B sedan 50-talet: att sjunga rakt, oironiskt och distanslöst om sexualitet. Jag älskar Boyz II Mens ”I’ll make love to you” som har sin enkla och underbara refräng: ”I’ll make love to you / like you want me to / and I’ll hold you tight, baby, all through the night”. “Freak me” med Silk, en annan 90-talsdänga, har samma kvalitet. Den vita pop/rock-traditionen har helt andra estetiska koder, där är en typisk sexreferens snarare “I’ll never get to turn the light off / and sleep with her in Eden” (Comet Gains i och för sig mästerliga ”You can hide your love forever”). Att amerikansk R&B är så rakt på sak och anti-bullshit, inte bara när det gäller texter utan hela det musikaliska uttrycket, är en av orsakerna till att jag älskar genren.

Häromdagen upptäckte jag en asbra dansk (!) R&B-låt från 2010, ”Tættere på himlen” med Burhan G. Den är sexig på ett sätt som svensk populärmusik sällan är, helt ocool och oironisk, inte alls smart och hipp, jag älskar det. Den börjar med raderna ”Du tager mig tættere på himlen, yeah / du hvisker mit navn som ingen har gjort det før / og vores silhuetter høre sammen her i natten / baby det så vidunderligt”. Det betyder ”Du tar mig närmare himlen / du viskar mitt namn som ingen har gjort det tidigare /  och våra silhuetter hör ihop här i natt / baby det så underbart”. Fint va? Inget bullshit. Äkta känslor. Jag önskar att svensk soul var lika modig, vuxen och oängslig. Hoppas på Aleks nästa skiva. Vad ska man med Prince-nostalgiska Kaah och lustigkurrarna Ansiktet till? Ge mig något utan distans.

Och distansen är vad som skiljer Beyoncé från R. Kelly, i mina öron. När jag jämförde dessa två R&B-stjärnor i mitt förra blogginlägg var det vissa av mina facebookvänner som hakade upp sig på det och tyckte att det var en märklig jämförelse. Inte på grund av musiken, det sa de ingenting om, men att det blir skevt att jämföra en person som åtalats för sexbrott med en som verkar helt normal, när man snackar om mörker och värme i artisternas musik. Jag vet inte vad jag ska säga om det – musiken låter ju som den gör, alldeles oavsett upphovsmannens/-kvinnans brottsregister. Den som tycker att det finns mer mörker i Beyoncés musik än i R. Kellys musik får gärna argumentera för det.

Och den som tycker att det är fel att uppskatta mörker och värme hos en artist som har gjort ”mörka” saker som privatperson får gärna argumentera för det också. Borde Roman Polanski bara göra myspysiga romkoms om medelålders människor, alternativt dokumentärfilm? Borde R. Kelly bara göra jazz och julskivor? Är det så det funkar, att man måste blidka massorna för att inte bli ännu mer hatad? Det kan man ju göra om man vill – intressant nog drog R. Kelly in skivan ”Love land” och ersatte den med den betydligt snällare ”Chocolate factory” när det stormade som värst i början av 00-talet – men det valet är upp till artisten. Att säga att det är fel av en artist att göra en viss typ av konst, med tanke på artistens rykte och status, tycker jag är märkligt.

Vem säger att det är fel av R. Kelly att göra den typen av konst som han gör? Inte mina facebookvänner, men väl Jim DeRogatis, journalisten som skrev de chockerande reportagen om R. Kellys sexualbrott och som nyligen blev intevjuad i Village Voice – en artikel som blivit otroligt delad de senaste veckorna. ”Read the ’Stomach-Churning’ Sexual Assault Accusations Against R. Kelly in Full” heter artikeln, och innehåller mycket riktigt länkar till dels polisiära dokument som utreder barnporrbrott som R. Kelly är knuten till (jag vill inte säga ”skyldig” eftersom det är en term man säger om någon som blivit förklarats skyldig av en domstol), dels en serie artiklar som Jim DeRogatis skrev mellan 2000 och 2008.

Artiklarna handlar om tonårsflickor som haft sexuella relationer med R. Kelly och känt sig utnyttjade. I synnerhet handlar det om en flicka som var 14 år gammal då R. Kelly i slutet av 1990-talet spelade in en porrfilm med henne, vilket ledde till en rättsprocess som höll på till 2008 då R. Kelly fanns icke skyldig till barnporrbrott. DeRogatis påpekar att det som R. Kelly blev friad från var just barnporrbrott, inte våldtäkt, vilket inte prövades av rätten. Jag kan inflika att enligt svensk lag döms den som haft samlag med ett barn under 15 år för våldtäkt mot barn (det krävs, till skillnad från ”vanlig” våldtäkt, inte misshandel eller våld eller hot etc) och straffskalan är likadan som för ”vanlig” våldtäkt, två till sex år. Detta för att markera att en person som är under 15 år som har sex med en vuxen alltid är i en utsatt och ojämlik situation. Våldtäkt mot barn är ett brott som preskriberas efter tio år.

R. Kelly hade också en relation med Aaliyah när hon var endast 15 år gammal, 1994, de var till och med gifta innan äktenskapet ogiltigförklarades (hennes ålder hade förfalskats). Även detta skriver Jim DeRogatis om, och även detta väcker anstöt idag. Jag förstår det – det är fan sjukt. R. Kelly var 27 när Aaliyah var 15. Han var 32 när porrfilmen med den 14-åriga flickan spelades in 1999. Och han var ännu äldre när han under 00-talet hade sex med tonårstjejer, utan att nödvändigtvis begå några brott i lagens mening.

Men nu är det 2014. Det har gått 20 år sedan R. Kelly gifte sig med en 15-åring och 15 år sedan han hade sex med en 14-åring. Jag tycker det är lite orättvist att dessa gamla handlingar ska ligga honom till last idag. Idag är R. Kelly 47 år gammal (han fyller faktiskt år idag! Sjuk slump) och är inte samma person som han var då. Ingen 47-åring är samma person som han eller hon var 15 år tidigare. Att tända på tonårstjejer är en sak, det är inte så fräscht, men det är inte samma sak som att vara våldtäktsman.

Varför är folk då fortfarande arga på R. Kelly? Svaret ligger i hans musik. Han sjunger fortfarande om sex – på senaste skivan ”Black Panties” gör han det mer explicit än vad han gjort på många år, efter två mysnostalgiska soulalbum (det ena riktigt bra). Han gör det för att han vill göra det. Han gör det för att det är en konstform som han tycker om och bemästrar: R&B som handlar om råa, skamlösa känslor. ”Black Panties” är inget mästerverk (även om jag älskar vissa låtar, som den hopplösa ”Right back”), och det har säkert också bidragit: det är lättare att dissa en halvdålig R. Kelly än en fantastisk R. Kelly.

Jim DeRogatis säger: ”A lot of art, great art, is made by despicable people. James Brown beat his wife. People are always, "Why aren't you upset about Led Zeppelin?" I got the Bonham three rings [tattooed] on my foot. Led Zeppelin did disgusting things. /…/ The art very rarely talks about these things. There are not pro-rape Led Zeppelin songs. There are not pro-wife-beating James Brown songs. I think in the history of rock 'n' roll, rock music, or pop culture people misbehaving and behaving badly sexually with young women, rare is the amount of evidence compiled against anyone apart from R. Kelly. /…/ I can still listen to Led Zeppelin and take joy in Led Zeppelin or James Brown. I condemn the things they did. I'm not reminded constantly in the art, because the art is not about it. But if you're listening to ‘I want to marry you, pussy,’ and not realizing that he said that to Aaliyah, who was 14, and making an album he named Age Ain't Nothing but a Number -- I had Aaliyah's mother cry on my shoulder and say her daughter's life was ruined, Aaliyah's life was never the same after that.”

R. Kelly sjunger alltså om att “Marry the pussy” på sin nya skiva, en låt som visserligen är både töntig och lite osmaklig men som inte på något sätt handlar om att gifta sig med Aaliyah (eller någon annan människa). Men det intressanta är att Jim DeRogatis ogillar R. Kellys musik för att han tycker att den påminner om R. Kellys gärningar och, insinuerar DeRogatis, i princip uppmanar till våldtäkt mot barn (de är ju motsatsen till Led Zeppelins låtar, som inte är ”pro-rape” och inte refererar till vad gruppen gjorde när de svinade på turné). Hade R. Kellys låtar handlat om andra saker än sex hade han inte blivit lika illa berörd. Det gäller för Jim DeRogatis, och kanske gäller det för alla som tagit så illa vid sig av R. Kelly på sista tiden. Underförstått: han borde hålla käften! Sluta sjunga om sex, ditt gamla äckel, jag vet nog vad du är ute efter, jag vet minsann vad du hade för dig 1999!

R. Kelly kan inte göra något åt att folk tycker att han är vidrig för vad han gjorde för 15 år sedan. Jo, han kan göra detta: försöka tona ner sin image som sexgalen soulsångare. Men varför skulle han göra det? En ärlig konstnär måste följa sitt hjärta och göra den konst som kommer naturligt för honom eller henne. Sex är för övrigt inte det enda R. Kelly sjunger om, det finns låtar om både ångest (”Suicide”), relationer i sammanbrott (”Real talk”), religiositet (”U saved me”), moraliska dilemman (”Down low (Nobody has to know)”) och saknad efter döda vänner (”I Wish”). Men om R. Kelly tänker mycket på sex så får han väl sjunga om sex? Inte om du frågar Jim DeRogatis, som verkar närmast besatt av R. Kelly efter att ha följt honom i många år i sina reportage.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag tilltalades av värmen och mörkret i R. Kellys musik. Med mörker menar jag inte ”jag är en psykopat och våldtäktsman”-mörker, utan något finare, innerligare: ett slags erkännande av att livet är svårt, mänskliga brister finns, smärta finns, besvikelse finns. Något mjukt och svagt – något mänskligt, helt enkelt. I det mänskliga, böjliga finns också det varma. Värmen finns också i drifterna och i den vilda lyckliga sexualiteten (jag snackar fortfarande om hans låtar här, vad drifterna kan få för konsekvenser i verkliga livet är faktiskt en annan sak). Det finns något underbart stolt i det, något som alla svenska artister med sin coola smarta distans inte har (det skulle vara Lorentz i ”Molnen” i så fall). Något som Beyoncé inte har – fast hon har något annat, och det är många som älskar det hon har, och jag kan förstå det. Jag kan ibland uppskatta det själv. Men i min bok är den typ av R&B som R. Kelly gör fetare än den som Beyoncé gör.

Det var bara det.