Jag är inte helt nöjd med formuleringen i första meningen i recensionen. Vad jag menade var att det finns brittiska sångerskor som vill låta brittiska, och brittiska sångerskor som vill låta amerikanska. Inte som att Sandy Denny och Vashti Bunyan osar av Londons klubbkultur direkt (jo på ett sätt, om man tänker att folkrockscenen också är en klubbkultur; de låter hur som helst mer engelska än amerikanska).

Pop
Katy B
”Little red”
(Sony)
Betyg: 3

Engelska sångerskor kan delas in i sådana som doftar av Londons uteliv och sådana som försöker låta som amerikanska souldivor. Katy B tillhör den första kategorin och verkar i samma stolta tradition som Sarah Cracknell och Lily Allen. På sitt pigga debutalbum från 2011 serverade hon modern discopop med house, breakbeats och dubstep som fundament. Nu siktar hon på ett vuxnare och mindre omedelbart tilltal – sången och låtskrivandet har en framskjuten roll, att fånga samtidens hetaste sound står inte högst upp på agendan. Det är inte så mycket soundtracket till klubben som till den inte överlyckliga taxiresan därifrån. En sympatisk skiva för alla anglo­filer, trist att det fina Jacques Greene-producerade titelspåret från ”Danger”-ep:n inte är med.  

Bästa spår: ”All my lovin”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-02-05)