När jag bodde i Malmö brukade jag gå på Cinemateket där, och jag minns att jag såg några Ozu-filmer när de hade en serie med hans filmer, "Föräldrarna" och "Late spring" tror jag det var jag såg, asbra båda två. Jag visste inte att Ozu gjorde film så tidigt att han var med under stumfilmseran (som i och för sig tydligen höll på längre i Japan än i USA och Europa), men så var det, och en av dessa såg jag i lördags på Cinemateket i Stockholm som en del av den väldigt ambitiösa och sympatiska Sounds of Silence-satsningen.

Sounds of Silence är alltså en serie stumfilmskonserter med nyskriven musik av stora namn inom svensk indie, musik som framförs live av artisterna samtidigt som filmen visas. Jag har missat alla konserter hittills tyvärr (Anna Järvinens hade jag gärna velat se) och Hans Appelqvist var näst sist ut i denna unika satsning, så det var kul att i alla fall detta blev av. Filmen som han valt musik till var Ozus "I was born, but..." från 1932, en stumfilm som faktiskt var väldigt gripande. Den handlade om två bröder i sex-sjuårsåldern som är nyinflyttade i en stad och håller på att finna sin plats i hierarkin bland de andra ungarna. De får några fiender och några vänner, och precis när allt börjar stabileras lite händer något som kan klassas som ett trauma i miniatyr: de ser hur deras pappa, som de sett upp till så mycket, faktiskt inte är all that i samhällets ögon, han låter sig bli hunsad av sin chef och är leende tjänstvillig - för det finns starka hierarkier även för vuxna. Pojkarna freakar ur och har vad som känns som sitt livs första stora bråk med sina föräldrar. Extremt stark scen, och skildringen av mamman och pappan är fenomenal, liksom av pojkarna. Dagen efter är allt väldigt laddat och... äh, jag ska inte spoila allt, men jag kan rekommendera filmen.

Hans Appelqvists musik var väldigt vacker och kongenial. Han spelade själv olika keyboards, och med sig hade han också en kille som spelade klarinett och blockflöjt, och en tjej som spelade xylofon, marimba och slagverk. Allt var väldigt noggrant komponerat och tajmades snyggt med händelseförloppet i filmen. Och i en scen i filmen där rollfigurerana själva kollar på film så använde Appelqvist någon gammal inspelning av filmmusik, det var väldigt effektfullt och meta.

Tyvärr går det inte att se Hans Appelqvists "I was born, but..."-stumfilmskonsert igen, men Sounds of Silence äger rum en sista gång nu i december med en ganska spännande konsert: Hydras Dream (en liten supergrupp bestående av Matti Bye och underbara underbara Anna von Hausswolff) spelar musik till Carl Theodor Dreyers "En kvinnas martyrium", den kanske mest legendariska av alla filmer baserade på Jeanne D'Arc. Check it out om ni har möjlighet, jag hoppas jag har det själv. Sist jag såg en film av Dreyer var när jag bodde i Lund och Filmstudion visade hans "Ordet", den var extremt fet. Jesus Christ vad länge sen det var.