Tim Hecker
Scen: Södra teatern, Stockholm.
Betyg: 5

Lars von Trier var en gång aktuell som regissör av Richard Wagners operacykel ”Nibelungens ring”, ett projekt som tyvärr aldrig fullbordades, men han publicerade en artikel där han redovisade sina idéer för uppsättningen. De byggde på att släcka ner så mycket som det bara gick på scenen, så att sångarna sjöng i mörker och publiken fick ana handlingen snarare än att se den utspelas. Det skulle ge ett starkare och djupare intryck, menade von Trier.  

Jag kommer att tänka på det när Tim Hecker går på scen på Södra teatern och ljuset släcks ner till ett minimum. Den kanadensiske electronicahjälten är svagt upplyst på scenen, framför allt av skenet från sina datorskärmar och en ynklig röd lampa, men förutom detta och nödutgångsskyltarna är det mörkt.   Det är bara att kapitulera, luta sig tillbaka i stolen och låta sig omslutas av mörkret och musiken. Det dröjer inte många sekunder innan man är totalt i Tim Heckers våld. Volymen är öronbedövande hög, basen får ens ben att vibrera, och det är precis så det ska vara. Det låter som om My Bloody Valentine framförde vilostundsmusik till ett dagis för cyborger.  

Tim Hecker, som länge kombinerade sin musikkarriär med att jobba som politisk analytiker för kanadensiska regeringen, har på skiva förfinat sin blandning av brusig glitch och varm ambient sedan 00-talets början. Live gör han ingen direktöversättning av de elektroniskt viskande skivorna, utan något större och tyngre. Han låter låtarna svälla organiskt, övergå i varandra på ett sublimt intrikat sätt och bilda en hel värld som tar över lyssnarens. Det är en maffig upplevelse. 

Som publik känner man sig i ena stunden som landningsbanan på en flygplats som tar emot en jumbojet, i den andra som en elektrisk signal på en telegraflina i ödemarken, i den tredje som röken som långsamt bolmar från en fabriksskorsten i ett industrilandskap om natten. Musiken är så suggestiv, och inramningen så klockren, att avståndet mellan verk och publik suddas ut. Med slutna ögon, spetsade öron och öppet sinne är man efter ett tag inte bara inne i musiken, man är musiken. Det är konstens trolleritrick.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)