Sveriges Radios Symfoniorkester 
Dirigent: Daniel Harding 
Solist: Emily Magee, sopran 
Verk av Gustav Mahler och Richard Strauss 
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Betyg: 3  

Sekelskiftet 1900 var Gustav Mahler i Wien och Richard Strauss i Berlin de största inom den tyskspråkiga musiken. De var väldigt olika – och medan den enes verk sedermera bannlystes av nazisterna lyftes den andre fram av dem – men utgör tillsammans slutpunkten för den germanska romantiken. Båda var mästare av orkestrering, båda fångade den överhettade fin de siècle-tidsandan i sin musik, båda symboliserar det som raserades med modernismens och världskrigens intåg i Europas kulturliv. 
 
Strauss ”Vier letzte Lieder” var det sista som tonsättaren fullbordade – detta var 1948, då han var 84 år gammal. Dessa fyra sånger för sopran och orkester skildrar människans närmande till döden på ett sätt som är rakt och omöjligt att värja sig mot. Att sångerna har högt flygande melodier och många ljusa ackord gör dem bara än mer hjärtskärande.
 
Framförandet i Berwaldhallen är fint men en smula sömnigt. Radiosymfonikernas gemensamma klang låter stundtals grötig och oartikulerad. Emily Magee har en vacker röst men lyckas inte tränga igenom orkestern annat än i de mest kraftfulla sångpartierna. 
 
En helt annan glöd visar Radiosymfonikerna när det är dags för Mahlers sjätte symfoni, komponerad mellan 1903 och 1904. Dirigenten Daniel Harding är en passionerad Mahlerälskare och går in i symfonin med total hängivenhet. Det är ett intressant verk eftersom det är den enda av Mahlers symfonier som slutar i moll. Men det är inte hans mest ödesmättade och existentiellt djupa verk, utan en hård och tuff symfoni vars marschrytmer i inledningssatsen låter kaxiga och i scherzot ömsom oroliga, ömsom hoppfulla. 
 
I den vackra långsamma satsen genomborras stillheten av en ringande mobiltelefon från publiken. Det får passera. Men i finalens dramatiska slut, när musiken alltmer långsamt och ödesmättat rör sig mot dödsögonblicket samtidigt som intensiteten stegras, kommer den piggt pinglande mobiltelefonen tillbaka, och ringer ett bra tag. Det går inte komma ifrån att stämningen blir totalt punkterad, även om det inte är musikernas fel, och det tunga slutackordet berövas sin dramaturgiska effekt. 
 
En märkbart irriterad Daniel Harding väntar länge innan han orkar ta emot publikens solidariskt skamsna applåder. 
 
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-11)