Det här är i domen i Siena, 2011. Jag har faktiskt varit där en gång, för 17 år sedan! Extremt fin kyrka.

”La passione” av Domenico Bartolucci
S:t Tomas Symfoniorkester, Birkakören Stockholm, Knivsta kammarkör och Tyresökören.
Solister: Michael Axelsson, William Baker och Andreas Franzén. Dirigent: Francesco Acquista.
Scen: S:t Tomas kyrka, Vällingby.
Betyg: 3

Julen och Jesu födelse i all ära, men den starkaste berättelsen från Nya testamentet är den om lidandet, korsfästelsen och återuppståndelsen. Påskens musik låter annorlunda än julens: inte enbart jublande och mysig, utan fylld med ödesmättad dramatik, svidande ångest och bräckligt hopp.

Johann Sebastian Bach skapade med sina tyskspråkiga passioner den definitiva protestantiska påskmusiken. Det har även gjorts fina passioner av Schütz, Telemann, Händel och Bachs son Carl Philipp Emanuel. Efter 1700-talet blev det mindre vanligt att komponera passioner, men genren har inte dött ut helt. Under 1900-talet skrevs passioner av bland andra Arvo Pärt och Krzysztof Penderecki – och italienaren Domenico Bartolucci (1917-2013).

Bartolucci var körledare och tonsättare och tjänade i hela sitt liv den katolska kyrkan – 12 år gammal komponerade han sin första mässa, senare blev han musikdirektör för Sixtinska kapellets kör under många år och han upphöjdes till kardinal av förra påven Benedictus XVI. ”La passione” framfördes första gången 1942, men finjusterades under många år därefter. Den slutgiltiga versionen framförs nu för första gången i Sverige – ett mastadontprojekt som inbegriper en symfoniorkester, tre körer samt solister.

Bartolucci blandar serena körpartier med stormig och dramatisk orkestermusik; det blir både renässanspolyfoni och senromantisk muskulös impressionism. Verket slits mellan djup skönhet och hetsig actionfilm. Mitt i allt finns de tre manliga sångsolisterna – de två tenorerna Michael Axelsson och William Baker som är evangelister och basen Andreas Franzén som har rollen som Jesus själv.

Franzéns (och för all del Bartoluccis) Jesus blir dessvärre hård och bister snarare än svag och lidande. Baker sjunger fläckfritt men med så mycket otyglad kaxig eld att texten och budskapet blir sekundära och försvagas. Men Michael Axelsson är helt fenomenal, han sjunger med total inlevelse och är ett med berättelsen. Att lyssna på honom är en fröjd, och detsamma gäller den mäktiga trippelkören.

På det stora hela är ”La passione” en vacker och häftig upplevelse som tyvärr är lite för macho för sitt eget bästa. Påskens palett rymmer mer än åskknallar och blod. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-01)