King Krule
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4  

Unga manliga konstnärer beundras ofta för sin ungdom på ett beklämmande sätt. Visst, det är kul att danska poeten Yahya Hassan, svenska rapparen Yung Lean och engelska indieartisten Archibald ”King Krule” Marshall alla är tonåringar, men det bör inte ta fokus från det viktiga, nämligen deras verk. Det objektifierande är förytligande.

King Krule är hur som helst, som tur är, betydligt intressantare än sin ålder. Med sin opolerade urengelska röst och sin ofta nakna elgitarr har han ofta jämförts med Billy Bragg, men liknar egentligen mer en Gil Scott-Heron – som mosade ihop jazz, poetisk pratsång och gatusmart attityd på 70-talet – fångad i Oliver Twists skepnad.

King Krules gitarrspel ligger nämligen väldigt långt från rockmangel, han pusslar ihop vackra jazzackord och matchar dem med försiktigt svängiga trummor. Att musiken ändå låter så rå och kraftfull beror delvis på hans sätt att spela gitarr: inte alls duktigt och ultraproffsigt som en typisk jazzgitarrist, utan nervigt och upphetsat som om han upptäckte majsjuor igår.

Råheten beror också på hans sångröst, som oförutsägbart och sömlöst växlar mellan tre väldigt olika röstlägen: romantiskt 50-talscroonande, en tillbakalutad samtalslik spoken word-stil och ett frustrerat och desperat vrål från en fängelsehålas djup. Hans ordrika texter bekymrar sig inte om hittiga refränger men låter som de kommer rakt ur hjärtat.

Debaser Strand är fullsmockat och varmt som en bastu när den begåvade artisten går på scen. Live har King Krule med sig en andregitarrist, en basist och en trummis. Det skickliga bandet omvandlar skivans tassande hiphopbeats till dynamisk jazzfunk, en förändring som fungerar bra – det låter lite mindre modernt, men lika egensinnigt. Huvudpersonen sjunger ljuvligt och befinner sig djupt inne i musiken, det spritter i kroppen på honom och så gott som varje låt träffar mitt i prick. Mellansnacket är korthugget men charmigt.

Mitt enda klagomål är att scenen på Debaser Strand är lite för låg – sikten skyms av en skog av resliga indiemän. Men även som flackande skugga i en platonsk grotta är King Krule fantastisk.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-15)