Årets tonsättar­weekend i Stockholms konserthus tillägnas Jesper Nordin, en av Sveriges mest firade tonsättare av modern konstmusik. DN:s Nicholas Ring­skog Ferrada-Noli har träffat honom.

En violin börjar gnissla, stegrande, men tystnar snart. Ett ­elektroniskt muller börjar växa. Vio­linen kommer tillbaka, pressar sig igenom det tilltagande bruset, och gnisslandet framstår inte längre som ett gnissel eller oväsen. Men inte heller en melodi. Och inte heller ett meningslöst ljud. Det är musik. Det är början på stycket ”Calm like a bomb” av Jesper Nor­din, början på en tio minuter lång resa genom ett postapokalyptiskt landskap. Eller är det genom en vanlig svensk skog under en hotfull natt?

Det finns inga svar. Bara frågor och associationer som poppar upp och skapar inre bilder för lyssnaren. Så fungerar musik när den är som bäst. Så fungerar Nor­dins verk.

Stockholms konserthus har sedan 2006 kompletterat sin årliga tonsättarfestival, som äger rum på hösten, med en tonsättar­weekend med enbart svenska tonsättare i fokus. I år har turen kommit till Jesper Nordin. Från torsdag till ­söndag denna vecka fylls Konserthuset med ett digert program som förutom Nordins egna kompositioner innehåller musik av andra ­tonsättare som Nordin har valt ut, där­ibland favoriten Fausto Romitelli.

Jesper Nordin, född 1971, har inte den typiska bakgrunden för en tonsättare. Han spelade inget instrument som liten, var med i ett punkband som tonåring och hade inget intresse för klassisk musik förr­än han som 20-åring började läsa musikvetenskap. Men han kom från en konstnärlig familj: mamman var skådespelerska, pappan bildkonstnär och det fanns en lång tradition av folkmusiker i släkten.

Hur har det påverkat ditt yrkesval att dina föräldrar jobbade inom konst?

– Jättemycket. När jag var ton­åring och började spela i band fanns det flera som var jätteduktiga på att spela instrument, men som inte hade en tanke på att jobba med musik. Det fanns inte i deras världsbild, det var kul, men inget man försörjde sig på. Kom man från en familj där ingen har en beröringspunkt till kulturlivet är det mycket svårare att göra det valet.

För Jesper Nordin var det självklart att han skulle hålla på med musik och arbeta med det.

– Men det var inte självklart vilken genre jag ville hålla på med. Det jag tilltalades av med nutida konstmusik när jag upptäckte den är öppenheten: man kan göra vad som helst! Det kan man inte med rockmusik, där finns det mer ramar.

Jesper Nordins musik innehåller inte sällan hotfulla och våldsamma stämningar. Han medger att hans bakgrund i punken har påverkat detta.

– Det hänger nog ihop. Det hårda uttrycket kommer delvis därifrån. Den emotionella biten av min musik har nog lika mycket sina rötter i rock som i fantasy och de stora känslorna som finns där. Jag läste ”Sagan om ringen”-trilogin när jag var nio och har älskat den sedan dess. Det jag gillar med fantasy är att det innehåller stora känslor, men de är så pass långt borta att de aldrig blir jobbiga.

Du arbetar just nu med en orkester­trilogi – ”Åkallan”, ”Ärr” och ”Öde” – tre stycken som kan framföras var för sig men också tillsammans som tre satser i en sorts modern symfoni. ”Ärr” ska uruppföras på Konserthusets tonsättarweekend, och musiken bygger lite otippat på ett riff av metalbandet Meshuggah. Hur fick du den idén?

– När jag oberoende av varandra fick beställningar till Sveriges tre största symfoniorkestrar – Göteborgs symfoniker, Kungliga Filharmonin och Sveriges radiosymfoniker – så kände jag genast att jag ville binda ihop de tre verken och att temat på något sätt skulle bli svensk musik och svenska röster i alla dess former. Därför tog jag i ”Åkallan” avstamp i svensk folkmusik och kulning, i ”Öde” ska jag använda mig av inspelningar av några av Sveriges främsta klassiska sångare som Jussi Björling och Birgit Nilsson och i ”Ärr” ville jag utgå ifrån hårdrock. Meshuggah passade perfekt eftersom deras musik är otroligt komplex och intrikat, deras musik var ett mycket utmanande material att utgå ifrån.

När han var 24 år gammal kom Jesper Nordin in på Musikhögskolans tonsättarlinje – på ett bananskal, enligt honom själv. Sedan dess har han komponerat i en rasande fart och fått framgångar inte bara i Sverige utan även utomlands, inte minst Frankrike. Ett land där den moderna konstmusiken lockar en betydligt större publik än här.

– Det är synd att det inte är så i Sverige. De som går till Magasin 3 eller Dansens hus skulle självklart kunna gå och höra modern konstmusik. I Paris gör man det – man är helt enkelt intresserad av det moderna uttrycket. Därför är det jättebra att Konserthuset har sin tonsättarweekend.

Se där en utmärkt framtidsfråga för kulturpolitiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2014-04-09)