Jag och några vänner i vår lilla Facebook-grupp bestämde oss för att lista våra favoritlåtar med Bob Dylan och posta en om dagen. Igår blev vi klara. Här är mina val och de motiveringar jag skrev:

#10 mama, you been on my mind

ung å kär

#9 is your love in vain?

blir kallsvettig av att man bara får välja tio låtar. hur som helst. den här är mindre episk än changing of the guards men jag gillar den väldigt mycket, kanske mest för titeln/texten men musiken är ju oerhört fin också (det är lite av en "proffsig" låt, en "dylanschlager" på samma sätt som i threw it all away, men jag diggar det). så bräckligt med ny kärlek, så läskigt, så fett. känns som refrängens fråga riktar sig lika mycket till berättarjaget som till tjejen han blivit ihop med.

#8 idiot wind  

så satans bra. utropstecken efter varje textrad låter det som. kanske den elakaste låten dylan gjort - varje gång du öppnar käften kommer bara en idiotvind, jag får spel! - men det är ilska i affekt, det är en sårad och bitter form av elakhet. berättarjaget är ju så förtvivlat ledsen över att hur försurnad och rutten kärleken blivit, att han känner så mycket aversion, att allt det fina är ett minne blott. han följde henne "down the highway, down the tracks, down the road to ecstasy" men det hjälpte inte. i sista refrängen byter han ut alla "du" mot "vi", han känner sig lika mycket som en idiot själv. jag tycker det är så starkt.

#7 it's all over now, baby blue  

en av de första dylanlåtarna som jag älskade (från "bob dylan's greatest hits" som jag fick i julklapp av min moster en gång). inte konstigt när melodin är så satans hittig och texten är fett bra (lite besläktad med like a rolling stone?), älskar alla dessa bilder, all your seasick sailors, the vagabond who's rapping at your door… när jag några år senare skaffade hela bringing it all back home-skivan och hörde att den hade andra fina akustiska ballader, som den episka gates of eden och den febriga it's all right ma, i'm only bleeding, kändes plötsligt baby blue lite tillrättalagd och poppig. men det är ändå min favorit från den skivan. det bästa med den är tonläget, en konsekvens av att de rätt trevliga ackorden/melodin korsas med denna text. berättarjaget skakar på huvudet med ett snett leende på läpparna. situationens verklighet i nuet är så tveklöst pissig att det är bortom att sörja, det är bara att kapitulera. bitterheten går upp i rök för den tjänar ingenting till. bara face it. det är över. farväl.

#6 simple twist of fate  

(självcensur: den anekdot som jag skrev som kommentar till denna låt känns lite för privat för att jag ska publicera den här. låt oss bara säga att det är en låt som hade en viss roll i en rätt plågsam separation som jag gick igenom en gång i tiden.)

#5 the man in me 

den dylanlåt jag lyssnat på i särklass flest gånger. hörde den första gången i the big lebowski (att jag inne på folk å rock i lund valde mellan the big lebowski-soundtracket och new morning för att få tag på låten, och valde den förstnämnda skivan, försenade min dylanvurm med flera år) och den är fortfarande svår att lyssna på utan att tänka på den kaliforniska öknen och de blinkande ljusen i natten. länge var det min favoritlåt med dylan, men det är ärligt talat inte någon av hans mest inspirerade texter (även om den är fin!) och ger mig inte rysningar på samma sätt som andra låtar. men fy tusan vad mysig den är. så mycket värme i denna musik. dylan låter lite full, och full av kärlek. det är en låt som pustar ut lyckligt.

#4 i want you  

jag insåg inte att det här var en av mina absoluta favoriter med bob dylan förrän häromdagen. jag har alltid tänkt att blonde on blonde är den mest musikaliskt (ej textmässigt) fulländade av dylans skivor, jag tycker den har ett unikt sound, en vision som framgångsrikt realiserades. ja, med undantag för den vidriga öppningslåten då, vars titel inte förtjänar att nämnas. men det finns många bra låtar, och jag har tidigare anslutit mig till de som fastnat för det episka avslutningsspåret sad eyed lady of the lowlands. men nu när jag lyssnar på skivan tycker jag att den låten är lite pretto (även om den är väldigt fin). i want you är något helt annat, här sätts inte kvinnan på piedestal, låten handlar inte så mycket om henne som berättarjagets känslor. det är en svår genre: låtar om kåthet inför den man är ihop med, det blir ju lätt bubbelbadsmusik, nöjda leenden och bask. dylan lyckas fånga den tidpunkt då åtråns smärta finns kvar från tiden innan man vet om kärleken är besvarad, samtidigt som denna tid övergått i något annat, nämligen lycklig kärlek. det är fint. melodin är toppen och - detta är kanske en banal iakttagelse - det känns som dylans snabbaste låt? högt, rusigt tempo. precis som blodet som rusar i den förälskade.

#3 girl from da north country feat. johnny ca$h  

vissa föredrar originalversionen från freewheelin', jag vet inte, den är fin men påminner lite väl mycket om en scarborough fair-ripoff i mina öron. nyinspelningen från 1968 är något annat, den är tung och episk på något sätt, nästan som en långsamt sexig groove, trots att det bara är två mansröster och två akustiska gitarrer. men bob dylan sjunger så djupt och fylligt, som ett riktigt bra vin, och johnny gör sitt bästa för att smälta in, han låter inspirerad och gullig. men varför älskar jag denna låt så mycket att jag har den som min trea? jag tror det är för att dylan låter som att han släpper garden. nashville skyline är den första skiva utan kryptiska metafortäta texter, låtarna är enklare och rakare, mer sentimentala men också mer innerliga. när han sjunger girl from the north country igen är det som att han hör orden han en gång skrev, hör vad de betyder på riktigt, det är inte bara snygga ord, han låter känslan sjunka in på ett sätt som han inte fullt ut gjorde som ung cool folkie. i värmen och enkelheten kommer också ett nytt allvar, en ny tyngd. kalla det vuxenhet.

#2 you're a big girl now  

varför är det här min favorit på blood on the tracks? kanske för att det är den mest miserabla, den minst garderade. språket är så rått och tydlligt, det är bilder huggna i sten. fågeln som sitter på ellinjen och sjunger ensamt och patetiskt, jag är som den. smärtan är som en korkskruv som borrar in sig i mitt hjärta, det är en smärta som pausar och börjar om igen hela tiden. jag är i regnet, du är på torra land. du ligger med någon annan nu, det är priset jag får betala som fuckade upp vårt förhållande. kärlek är så enkelt (antingen finns den eller också finns den inte). musiken är stillsamt allvarstyngd, inte nattsvart utan oftast durig, men verkligen tung, tyngd av mörka moln som inte försvinner. det mest hjärtskärande är när berättarjaget försöker vara hoppfull - "i can change, i swear", men det följs direkt av det passivt aggressiva och uppfordrande "see what you can do", hoppet skjuts i sank direkt, innan han ens avslutat meningen. därefter muttrar han "i can make it through, you can make it too" och verkar inte tro på något av det. det är en låt som desperat kämpar för att inte bli bitter, och just därför låter extra sorglig. bob dylan är mitt inne i låten, mitt uppe i skiten, mer än i någon annan låt jag vet. jag älskar den nästan lika mycket som jag älskar honom.  

#1 sign on the window  

Den poetiska första versen. Den personliga tredje versen. Hans pianospel. Hans förkylda sångröst. Buskisen med rainbow trout. Gospelkörerna som aldrig är för mycket. Den fina melodin. Här finns nästan allt man gillar med Bob Dylan inbakad i en och samma låt. Men det är nog framförallt de sista orden i sista versen som får mig att älska låten så förbehållslöst, all tvekan och inre kamp och blygsamt hopp som ryms i dem. "Built me a cabin in Utah / Marry me a wife, catch a rainbow trout / Have a bunch of kids who call me pa / That must be what it's all about / That must be what it's all about." Denna fråga utan frågetecken är lika giltig i början som i slutet av ett kärleksförhållande - låten är ett prisma som låter annorlunda beroende på från vilken vinkel man tar sig in i den.