mer stone roses



The Stone Roses again? Ah yeah, again and again! Jag har inte kunnat lyssna på något annat sedan i fredags. Eller snarare: i min ensamhet har låtarna och melodierna besökt mig och vägrat lämna mig. Först var det "I am the resurrection" som jag inte kunde sluta gå och sjunga på, sedan "I wanna be adored", sedan "Going down", sedan "Waterfall", sedan "She bangs the drums" och idag "Ten storey love song". Jag har - ni gissade det - satt ihop en playlist med rosornas 20 bästa låtar (de spelade in dubbelt så många under sin karriär). Det är på en gång en spellista och en historieskrivning, för jag har valt bort såväl Madchester-hitsen "Fools gold" och "One love" som de tyngre rockhitsen som "Love spreads" som definerade The Stone Roses som föregångare till Oasis.

Det är nämligen så här: The Stone Roses var, till skillnad från Oasis, ursprungligen ett band som gillade söta melodier, The Byrds-gitarrer och vän, nästan twee-lik sång. Diskrepansen mellan detta och deras image som tuffa grabbar från Manchester tycker jag gör dem ganska fascinerande. Ta en låt som "Going down" - där går texten i den briljanta refrängen "Ring a ding ding ding / I'm going down". Det är pop i sin renaste form. Jag kommer att tänka på en textrad i The Magnetic Fields "The book of love": "The book of love is filled with music / In fact that's the place love comes from / Some of it is transcendental / Some of it is just really dumb". Den typen av poprefränger som är "really dumb" kan vara det bästa som finns.

När Phil Spector spelade upp "Da doo ron ron" för första gången för kollegan Sonny Bono hade han frågat Sonny om låten var dum nog innan, och Sonny svarade fjäskigt att jo visst, visst var låten dum nog, men Phil Spector log inte utan sa bara "That's not dumb. That's pure gold coming out of the speakers." Han hade rätt, och detsamma kan sägas om "Da doo ron ron"-efterföljare i alla tider, från The Stone Roses "Going down" till Milky som på "Be my world" sjunger "Na na na, na na na na na na na" i refrängen på denna topplåt.

Men Oasis gjorde inga "dumma" poplåtar (de gjorde en del korkade rocklåtar, men det är inte samma sak). The Stone Roses, däremot, förenar det oskuldsfulla med 80-talets twee med frustrerad Manchester-energi, och jag älskar det. "Fools gold" var deras största hit, visst, och utan den hade de inte varit lika musikhistoriskt intressanta - det var med den låten som de blev bandet som förenade rock med samtida dansmusik, de var ena sidan av samma mynt som Primal Screams "Screamadelica" var den andra sidan av. "Fools gold" med sitt evighetslånga gitarrsolo fick också avsluta Shane Meadows dokumentärfilm, men det är den tråkigaste scenen i filmen. Det är nämligen ingen låt man ska höra på en konsert, utan ur skivspelaren på ett rave.

Och "Love spreads", som var den första Stone Roses-låten som jag gillade (de hade bara "Second coming" på Simrishamns bibliotek när jag var liten, så det dröjde många år innan jag hörde debutalbumet; jag blev inte svinpeppad på Stone Roses efter att försökt lyssna på den skivan), har jag inte heller med på listan. Jag tycker fortfarande att det är en ganska catchy låt (för övrigt lär den fåniga "she's my sister"-grejen ha inspirerat de anglofila The Pains of Being Pure at Heart och deras låt "This love is fucking right"), men den avviker från de övriga låtarna på min lista. Den är mörk, taggig och tuff, inte bländande, naiv och optimistisk. Det är inte den sidan som The Stone Roses bör bli ihågkomna för. Inte heller har jag med "Elizabeth, my dear" - det är visserligen gulligt att rosorna var sådana monumentala Simon & Garfunkel-fans, men jag tycker inte att man ska reducera dem till det, och det är just vad denna skamlösa lilla "Scarborough Fair"-kopia gör.

Nej, en betydligt bättre låt på "Second coming" - som inte ska underskattas men inte heller överskattas, den har ytterst få lyssningsbara låtar - är "Ten storey love song". De första gångerna jag hörde den fattade jag inte varför alla älskade den så mycket, jag tyckte den var lite trött. Men det är just det som gör den bra. Det är 1994, bandet har funnits i över tio år, de har de naiva söta poplåtarna bakom sig, de har även framgångarna bakom sig, de är trötta. På skivbolagstjafs, på oändliga inspelningar, på pressen att vara lika bra som förr, på sig själva. Men de tar sig samman och beslutar sig för att en sista gång spela så fint och hoppfullt som möjligt. De försöker tro på kärleken och räddningen, och de lyckas nästan. Låten handlar om att berättarjaget vill bli ihop med en tjej som är olyckligt kär i en annan, och han fattar att hon kanske inte kommer älska honom (berättarjaget) lika mycket, men han kan inte erbjuda mer än vad han kan erbjuda. Refrängen går "Ten storey love song / I built this thing for you / Who can take you higher than Twin Peak Mountain Blue? / Oh well, I built this thing for you / And I love you true". Aldrig har ett "oh well" sagt så mycket i en poplåt. Här har du mitt hjärta. Du kan ta det om du vill ha det. Vem kan ta dig högre än jag? Eller, du behöver inte svara på den frågan. Men, i alla fall, hur som helst, här är det. Gör vad du vill med det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback