I Opus skriver jag om Giuseppe Verdi som fyller 200 år i år, eller närmare bestämt jag gör en guide till hans 12 bästa operor. Han komponerade mer än dubbelt så många, men de flesta av hans operor är inte superpopulära - trots att han är den mest populära tonsättaren i operahusen. Detta tycker jag är extremt skönt att höra. Liksom: man behöver inte vara asbra hela tiden, man får bara köra på och hoppas att det blir bra, och så får framtiden utvisa om det man gör är värt något, och gör man tillräckligt mycket så blir kanske en del av det uppskattat och kanske till och med älskat. De tolv operorna som valts ut här är: Nebukadnessar, Macbeth, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata, Simon Boccanegra, Maskeradbalen, Ödets makt, Don Carlos, Aida, Otello och Falstaff. Här är en Spotifylista med dem alla - jag lyssnade på den hela sommaren, samtidigt som jag läste om Verdi och dessa operor, herregud vad jag läste. Man kan kanske inte tror det om man läser den ganska kortfattade artikeln, men för att kunna säga något vettigt om var och en av dessa operor var jag tvungen att lära mig extremt mycket om dem och det har jag också gjort. Vilket var väldigt trevligt. En sak som jag älskar med att arbeta som journalist är att man ständigt lär sig nya saker. Endast en Verdi-opera går på Kungliga operan i höst, "Maskeradbalen", jag är rätt sugen på att gå och se den alltså.

I Level skriver jag om "The Legend of Zelda: The Wind Waker", det 11 år gamla spelet till Nintendo Gamecube som skapade ramaskri när det kom på grund av en enda sak: estetik. Folk var inte redo för något naivistiskt och gulligt, folk ville att karaktärerna i den älskade spelserien skulle vara vuxna och realistiskt porträtterade. Jag tycker det är intressant, för jag tror det hänger samman med tv-spelskulturen hang-up med att tas på allvar som en vuxen kulturyttring med allt vad det innebär: vuxna teman, realism, våld, sex, droger, yada yada. Även detta att tv-spel ska ses som konst - att ett riktigt bra spel som är en omvälvande och sublim upplevelse inte kan vara ett spel, det måste vara ett konstverk. Men jag tycker det är en ytlig och lite distanslös syn på det hela. Utan att förneka tv-spelens konstnärliga dimension, eller förekomsten av alternativa spel som verkligen är så långt från traditionella spel att de kan kallas för konst, så måste man faktiskt kunna prata om bra spel som bara är spel. Hur som helst, i höst släpps en HD-remake av "The Legend of Zelda: The Wind Waker" till Nintendo Wii U, och det verkar otroligt efterlängtat, så antagligen har något hänt i tv-spelskulturen ändå på dessa år. Man tillåter den gulliga naivistiska Link vara en gullig naivistisk Link.