before midnight

Publicerat i: recension


Idag har "Before Midnight" biopremiär, rekommenderas varmt! Jag såg den förra helgen när Cinemateket visade alla tre Before-filmer i sträck. Det var en fantastisk upplevelse, som en opera i tre akter. Jag hade bara sett den första filmen ("Before Sunrise"/"Bara en natt") tidigare, på vhs året efter att den kom. Då fattade jag inte hypen (som redan då var intensiv: min tjejkompis som jag såg den med dyrkade den, och jag ville verkligen dyrka den jag med eftersom jag var kär i henne och ville connecta, men det gick bara inte), och när "Before sunset" kom nio år senare hade jag ingen stor lust att se den. Men sedan dess har jag förstått att den senare filmen var väldigt bra, så jag fick lust att se alla tre nu när tillfälle gavs. Och jag måste säga att de tillsammans utgör ett ganska fantastiskt verk. Som "Scener ur ett äktenskap" om den hade spelats in under 18 års tid. Den första filmen är ju söt och romantisk på gränsen till schmalzy, men i trilogisammanhanget känns den oerhört smärtsam och nödvändig. Det är en trilogi som handlar om att åldras med en kärlek, att förvalta en kärlek, och storheten ligger i att berättelsen erkänner att allt inte är så vackert, hur vackert det än började. Kärlek är svårt, livet är svårt, åldrande är svårt. Ur den ljusaste euforin kan den mörkaste bitterheten växa - det är orättvist men inte ologsikt. Jag vill inte avslöja för mycket om filmen, för "Before sunset" slutade väldigt öppet och hela premissen för "Before midnight" är väldigt överraskande, och slutet är... nej, jag ska inte säga något om det. Mitt tips är helt enkelt: se "Before midngiht", och innan dess, se de två första filmerna! Och läs ingenting om dem innan! Se och njut och gråt (det gjorde jag, i två av tre filmer) och fascineras av hur varje ny del kastar om bilden av allt som hänt tidigare. Manuset är så bra, dialogen är perfekt, skådespelarna är fantastiska. Jag irriterade mig på båda karaktärerna i den första filmen, men de är ju unga och störiga - sedan växer de upp, och blir störiga på ett annat sätt, och till slut tycker man om dem trots att de är som de är, för de känns så förbaskat mänskliga och liksom tredimensionella.

Dagen innan jag såg "Before"-trilogin såg jag Woody Allens "Blue Jasmine" på bio. Den var bra, jag gillade den mer än vad jag hade väntat mig (jag älskar Woody så mycket att jag måste stålsätta mig och förbereda mig på total besvikelse varje gång jag ser en ny film, för att kunna bli positivt överraskad och uppskatta dem utan att jämföra med hans gamla mästerverk). Men i jämförelse med Richard Linklaters trilogi kändes Woodys film så fattig, det är en rätt bra story (mysig idé att göra en "Linje Lusta" för vår tid!) men karaktärerna är som pappfigurer. Woody gör filmer som är berättelser - en viss situation, en viss relation, ett visst dilemma. Men det är sällan karaktärerna är i fokus. Det vore kul om han någon gång gjorde ett återbesök hos en viss films värld och dess karaktärer - hur hade "Annie Hall" eller "Hannah och hennes systrar" varit nio år senare - men han har alltid lämnat dem i samma sekund som han avslutat produktionen. Han är rastlös och osentimental när det gäller sina verk. Men inte när det gäller livet: jag gillar att "Blue Jasmine", liksom den rätt kassa "Hollywood Ending", adresserar det fruktansvärt sorgliga i en vuxen förälder och ett vuxet barn som inte lyckas ha en relation. Inte för att göra en biografisk tolkning, men jag tror att det handlar om att han bearbetar att sonen som han har med Mia Farrow inte vill ha en relation med honom.