Foto: Alexander Kenney/Kungliga Operan
Igår var jag på premiären av Kungliga operans nya uppsättning av Wagners sista opera "Parsifal" i regi av Christoph Loy. Jag ska inte recensera den här, men ser fram emot Martin Nyströms recension i morgondagens DN och även Nya vågen i P1 på tisdag där Eric Schüldt med flera ska diskutera operan. Eric har en väldigt intressant tolkning av slutet på operan i denna uppsättning, och när han berättade om den igår kväll växte opernan i mina ögon! Jag älskar när det händer, när ett konstverk öppnas upp. Samma sak hände när jag läste min syster Carolines analys av Woody Allens "Blue Jasmine".
Jag såg ju "Parsifal" på Malmö opera för ett och ett halvt år sedan, och skrev om det här, och min grundtolkning av själva verket består. Men denna uppsättning var bättre på alla sätt: bättre sångare (särskilt Katarina Dalayman som Kundry), intressantare koncept (särskilt gestaltningen av Klingsor och hans "borg" och det ganska modiga slutet), bättre regi (alla rörde sig, nästan koreograferat), otroligt mycket vackrare scenografi. Fader-son-relationen mellan den skamfyllda Amfortas och hans äcklade/fördömande pappa Titurel fick en mer framskjuten och gripande roll. Nakenchocken i första akten kan man vara kritisk mot, men om det någon gång är meningsfullt med explicit sexualitet på en operascen så är det väl i denna opera, som är totalt fixerad av libido och köttets ångest.
Men framför allt var musiken otroligt vacker. När körerna bakom scenen kom in i slutet av första akten... wow. Här är en väldigt bra inspelning av Parsifal, från 1962 (men bra ljud!), med Thomas Jess som Parsifal, Irene Dalis som Kundry och Bayreuthfestspelens kör och orkester dirigerade av Hans Knappertsbusch.
PS idag recenserar jag Macklemore & Ryan Lewis konsert, som ägde rum i fredags på Globen, i DN kultur. Jag kommer lägga ut texten här på bloggen om två dagar, men här är en länk till artikeln på dagensnyheter.se som fungerar i 24 timmar.
Igår var jag på premiären av Kungliga operans nya uppsättning av Wagners sista opera "Parsifal" i regi av Christoph Loy. Jag ska inte recensera den här, men ser fram emot Martin Nyströms recension i morgondagens DN och även Nya vågen i P1 på tisdag där Eric Schüldt med flera ska diskutera operan. Eric har en väldigt intressant tolkning av slutet på operan i denna uppsättning, och när han berättade om den igår kväll växte opernan i mina ögon! Jag älskar när det händer, när ett konstverk öppnas upp. Samma sak hände när jag läste min syster Carolines analys av Woody Allens "Blue Jasmine".
Jag såg ju "Parsifal" på Malmö opera för ett och ett halvt år sedan, och skrev om det här, och min grundtolkning av själva verket består. Men denna uppsättning var bättre på alla sätt: bättre sångare (särskilt Katarina Dalayman som Kundry), intressantare koncept (särskilt gestaltningen av Klingsor och hans "borg" och det ganska modiga slutet), bättre regi (alla rörde sig, nästan koreograferat), otroligt mycket vackrare scenografi. Fader-son-relationen mellan den skamfyllda Amfortas och hans äcklade/fördömande pappa Titurel fick en mer framskjuten och gripande roll. Nakenchocken i första akten kan man vara kritisk mot, men om det någon gång är meningsfullt med explicit sexualitet på en operascen så är det väl i denna opera, som är totalt fixerad av libido och köttets ångest.
Men framför allt var musiken otroligt vacker. När körerna bakom scenen kom in i slutet av första akten... wow. Här är en väldigt bra inspelning av Parsifal, från 1962 (men bra ljud!), med Thomas Jess som Parsifal, Irene Dalis som Kundry och Bayreuthfestspelens kör och orkester dirigerade av Hans Knappertsbusch.
PS idag recenserar jag Macklemore & Ryan Lewis konsert, som ägde rum i fredags på Globen, i DN kultur. Jag kommer lägga ut texten här på bloggen om två dagar, men här är en länk till artikeln på dagensnyheter.se som fungerar i 24 timmar.