2004.

Lil Wayne
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4


”Res er upp för fan!” säger Mac Miller, ”Även ni på läktarna!” Kvällens öppningsakt försöker få igång publiken inte bara genom att framföra svängiga låtar utan även genom bokstavliga order. ”Det här är inte klassisk musik, this is some rap shit, res er från sätena”. 

Är det detta som är skillnaden mellan klassisk musik och hiphop, att det ena sitter man ner och lyssnar på och det andra står man upp och dansar till? Det är i alla fall en del av svaret. Att vråla till publiken exakt vad man tycker om dess beteende är också typiskt hiphop, på gott och ont.

Kvällens huvudperson Lil Wayne behöver till skillnad från Mac Miller inte tigga om publikens entusiasm, den kommer av sig själv genom styrkan i rapparens låtar och hans magnetiska charm. Med sig har han ett band som spelar oerhört smakfullt och återhållsamt för att vara livemusiker på en hiphopkonsert, samt inhyrda skejtare som åker omkring och gör trick på ramper som byggts upp på scenen. En fiffig lösning för en artist som vill bjuda på en rejäl show men är främmande för koreograferade dansare.

Lil Wayne var medlem i succékvartetten Hot Boys vars skivbolag Cash Money i slutet av 90-talet tävlade med No Limit om att vara New Orleans rapkungar. Det var i denna veva som hiphop från sydstaterna gick om New York och Kalifornien i popularitet. Men Lil Wayne var ingen stjärna då, utan lillkillen som Cash Money-bossen Birdman hade tagit hand om som en son och låtit skivdebutera som tolvåring.  När Hot Boys splittrades och gruppens frontfigurer Juvenile och B.G. lämnade Cash Money, som tappat i popularitet, valde Lil Wayne att stanna kvar och fortsätta ge ut skivor på en mer blygsam nivå.

Men i mitten av 00-talet hände något. Lil Wayne fick en nytändning, det var som om han knäckte koden för hur han skulle rappa. Mellan 2004 och 2008 spelade han in hundratals låtar och släppte en drös med hyllade mixtapes, flera platinasäljande album och gästade på hitsinglar med andra artister. Han stal alltid showen, genom att inte bara rappa fläckfritt med fyndiga textrader, utan även genom att sticka ut som artist. Han var en udda figur, med sin lilla kropp, bisarra mängd tatueringar, långa hår, barnsligt gulliga leende och märkliga kraxande röst. Han var som en korsning mellan 60-talets hyperkreativa Bob Dylan och ett monster från 80-talsfilmen ”Gremlins”.

När han nu äntligen kommer till Stockholm – vårens konsert blev uppskjuten ett halvår – imponerar Lil Wayne genom sin totala scennärvaro och sina många hittar. Tyvärr spelar han inte en enda låt från sina första fem soloalbum, och höjdarna från ”Tha Carter III” slarvas bort i ett snabbt medley. Men Lil Wayne, och den typ av hiphop som han företräder, har hela tiden handlat om nuet. Han strävar inte efter mogen värdighet som Jay-Z eller Nas, och det är också en av anledningarna till att man älskar honom.

Att ”pappa” Birdman dyker upp som gäst är mysigt. Men mest rörande under konserten är när Lil Wayne sjunger ”How to love” så fint han bara kan, trots att han inte är någon sångare. När han tar ett bräcklig skutt en oktav upp i sista refrängen brister mitt hjärta.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-10-26)


2008.