Věra Chytilová är en tjeckisk filmregissör som blev något av en feministikon när hon blev en av få kvinnliga regissörer under den internationella nya vågen-rörelsen under 1960-talet, som var stark i Tjeckoslovakien tills Pragvåren slutade i sovjetisk backlash. Men Chytilová valde att stanna kvar i landet, i stället för att göra som Milos Forman med flera och dra till väst. Att stanna kvar och göra sin moderna konst blev för henne än viktigare i det nya hårda klimatet. Men hon blev svartlistad och hennes karriär blev effektivt hindrad av regimen - hennes filmer ansågs vara för pessimistiska. Men efter att ha skrivit ett brev till landets president 1975, där hon yttrade sin desperation över att inte få jobba, tilläts hon göra film igen. Det första hon gjorde var den relativt lättsamma kärleksfilmen "Äppelleken" (Hra o jablko) 1976. Idag visades den på Cinemateket i Stockholm, och jag såg den.

Jag tänkte på ett citat av Alice Munro (hurra förresten!) när jag såg filmen: när det gäller feminism är hon inte anhängare av någon speciell skola eller teori, men hon anser att kvinnliga erfarenheter är viktiga och det är basen i feminism. "Äppelleken" skildrar kvinnliga erfarenheter, nämligen graviditet och förlossning, och visar explicit saker som kejsarsnitt, navelsträngar som klipps och bröstvårtor som läcker mjölk. Chytilová är intresserad av att visa detta, det kroppsliga, det naturliga och oerhört vanliga men som ofta tigs ihjäl i en filmvärld som inte har något emot att visa blod, våld och äckelskräck. Dessutom visar hon kvinnor på förlossningskliniker som oroar sig för att allt ska gå bra ("Vad skulle du göra om det hände dig?" frågar en kvinna en annan, man kan anta att det handlar om dödföda barn, och svaret blir ett lugnt "Jag skulle ta livet av mig.") eller som ligger knockade av lycka när de har fött och sett sina barn. Allt det här gör filmen politisk, även om det i grund och boten är en relativt lättsam kärleksfilm. Det var fett, tyckte jag.

Det var också en väldigt rolig film. Jirí Menzel spelade den manliga huvudrollen, och även om rollfiguren var väldigt osympatisk så var han också väldigt komisk. Evelyna Steimarova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var bra, i och för sig en typ av rollfigur som är lite klyschig (den unga glada småflummiga sexuellt frigjorda kvinnan) men hon var samtidigt cool och liksom omöjlig för mannen att "äga" emotionellt, trots att hon var kär i honom, för hon hade så mycket självsäkerhet och stolthet, hon tillhörde en mer modern värld än han, hon tyckte nästan synd om honom. Slutet var hoppfullt och samtidigt dystert - han insåg till slut att han älskar henne, men han är för sent ute, hon har blivit distanserad mot honom efter att ha blivit så sårad, och har för mycket stolthet och självrespekt för att ge honom en ny chans. Hon cyklar iväg, höggravid, en symbolisk handling för att visa hur stark hon är, hon kommer vara tuff och föda sitt barn och hon pallar inte någon bull karl. Fint men samtidigt sorgligt när två personer som känner kärlek för varandra inte får varandra. Men det är ju sånt som gör en story bra. Tänk om "Casablanca" hade slutat med en inzoomning på Ingrid Bergmans ansikte i stället för att man fick se Humphrey Bogart och Claude Rains vandra iväg mot bromance? Det var typ ett sådant slut som "Äppelleken" hade. Bra film alltså. Vacker titel också.