Jag tänkte ta det lite lugnt under detta års filmfestival... men några filmer har det blivit än så länge.
Will you still love me tomorrow av Arvin Chen var bra. En romantisk komedi från Taiwan, handlade om en kille som är gay men som när han blev vuxen bestämde sig för att förneka det och gå in i ett heterosexuellt förhållande och inte berätta för sin tjej om sitt förflutna. Tio år senare är de gifta och har en gullig son, och frun fattar inte varför han undviker sex. Killen träffar en söt kille och blir kär och kan inte längre förneka sin sexualitet. Det leder till kaos såklart. Det fina i den här filmen var gestaltningen av den övergivna hustrun. Hon spelade svinbra och i slutet, när den konflikträdde killen bestämde sig för att satsa på att försöka lappa ihop förhållandet såg hon honom kärleksfullt i ögonen och sa: jag vill ha en skilsmässa. Hon var hellre ensam med krossat hjärta än kvar i ett förhållande som var förljuget och falskt. Det var starkt. Förlåt för spoiler men filmen var mycket mer än så - check it out tycker jag!
Nunnan eller La religieuse av Guillaume Nicloux var extremt snygg men inte så bra som jag hade hoppats på. Den handlade om en tonårstjej på 1700-talet som blev nunna mot sin vilja, och fick uppleva först en snäll abedissa, sedan en bitchig sadistisk abedissa, sedan en lesbisk abedissa som förälskade sig i henne. Isabelle Huppert spelade den sistnämnda och även om hon var toppen (hennes ansiktsuttryck när hon var på en gång kylig och totalförälskad, i scenen där hon lyssnar på körsången, vilket proffs!) men filmen kändes ändå lite tunn. Ingen fördjupning av någon karaktär, man kom aldrig nära dem. Hupperts deseperata kärlek behandlades som något kuriöst snarare än tragiskt, tyckte jag. Men men. Estetiskt underbar, och musik av fina Max Richter, det kommer man iofs rätt långt med.
Enough said var både skriven och regisserad av Nicole Holofcener och ett fint bevis på att festivalen satsar på att få in kvinnliga regissörer. Det var en asmysig feelgoodfilm med James Gandolfini (vila i frid, jag älskar dig) och Julia Louis-Dreyfus - båda spelade asbra. Dialogen var bra, och den franka skildringen av kärlek i medelåldern var fin (älskar denna genre och dess mästerverk "Fruar och äkta män"). Det enda jag hakade upp mig på var att filmen verkade helt okritisk till detta med hemhjälp... att det är en klassmarkör... det var liksom inget konstigt alls. Men det kanske var supersubtil kritik som jag inte fattade? Eller så ÄR det helt okontroversiellt med hemhjälp i vissa övre medelklass-kretsar i USA. Jag vet inte.
Will you still love me tomorrow av Arvin Chen var bra. En romantisk komedi från Taiwan, handlade om en kille som är gay men som när han blev vuxen bestämde sig för att förneka det och gå in i ett heterosexuellt förhållande och inte berätta för sin tjej om sitt förflutna. Tio år senare är de gifta och har en gullig son, och frun fattar inte varför han undviker sex. Killen träffar en söt kille och blir kär och kan inte längre förneka sin sexualitet. Det leder till kaos såklart. Det fina i den här filmen var gestaltningen av den övergivna hustrun. Hon spelade svinbra och i slutet, när den konflikträdde killen bestämde sig för att satsa på att försöka lappa ihop förhållandet såg hon honom kärleksfullt i ögonen och sa: jag vill ha en skilsmässa. Hon var hellre ensam med krossat hjärta än kvar i ett förhållande som var förljuget och falskt. Det var starkt. Förlåt för spoiler men filmen var mycket mer än så - check it out tycker jag!
Nunnan eller La religieuse av Guillaume Nicloux var extremt snygg men inte så bra som jag hade hoppats på. Den handlade om en tonårstjej på 1700-talet som blev nunna mot sin vilja, och fick uppleva först en snäll abedissa, sedan en bitchig sadistisk abedissa, sedan en lesbisk abedissa som förälskade sig i henne. Isabelle Huppert spelade den sistnämnda och även om hon var toppen (hennes ansiktsuttryck när hon var på en gång kylig och totalförälskad, i scenen där hon lyssnar på körsången, vilket proffs!) men filmen kändes ändå lite tunn. Ingen fördjupning av någon karaktär, man kom aldrig nära dem. Hupperts deseperata kärlek behandlades som något kuriöst snarare än tragiskt, tyckte jag. Men men. Estetiskt underbar, och musik av fina Max Richter, det kommer man iofs rätt långt med.
Enough said var både skriven och regisserad av Nicole Holofcener och ett fint bevis på att festivalen satsar på att få in kvinnliga regissörer. Det var en asmysig feelgoodfilm med James Gandolfini (vila i frid, jag älskar dig) och Julia Louis-Dreyfus - båda spelade asbra. Dialogen var bra, och den franka skildringen av kärlek i medelåldern var fin (älskar denna genre och dess mästerverk "Fruar och äkta män"). Det enda jag hakade upp mig på var att filmen verkade helt okritisk till detta med hemhjälp... att det är en klassmarkör... det var liksom inget konstigt alls. Men det kanske var supersubtil kritik som jag inte fattade? Eller så ÄR det helt okontroversiellt med hemhjälp i vissa övre medelklass-kretsar i USA. Jag vet inte.
Idag såg jag In a world, en assoft komedi som Lake Bell både skrivit, regisserat och spelade huvudrollen i. Handlade om män vs kvinnor i filmtrailer-voiceover-branschen i Hollywood. Alla filmer som handlar om Hollywood är by default mysiga (hej Argo!) och denna hade därutöver ett genusmedvetet perspektiv och en fin skildring av relationer mellan systrar och mellan fäder och döttrar. Underbara biroller av Tig Notaro, Geena Davis och Nick Offerman. Lite väl odramatisk och feelgood kanske - den lilla oro man hann känna över de två kärlekshistorierna byttes snabbt till lugn - men det gör inte så mycket. En väldigt mysig komedi!