Pop
Blood Orange
”Cupid deluxe”
(Domino/Playground)
Betyg: 4

Två av fjolårets bästa låtar alla kategorier var de lika bitterljuva som svängiga popsinglarna ”Everything is embarassing” av Sky Ferreira och ”Losing you” av Solange. Båda skrevs och producerades av Devonté ”Dev” Hynes, en läskigt begåvad 27-åring som hunnit ömsa skinn flera gånger under sin snart tioåriga musikkarriär. ”Cupid deluxe” är hans fjärde soloalbum och det andra under artistnamnet Blood Orange.

Precis som RZA kallar sig för Bobby Digital när han gör hiphop som skiljer sig från det patenterade Wu-Tang-soundet, eller författaren (och DN-kritikern) Jan Arnald heter Arne Dahl när han skriver deckare, har Dev Hynes bytt namn mellan sina olika projekt. När han lämnade det slamriga punkpopbandet Test Icicles för att göra soloskivor med indievimsig kammarpop valde han att kalla sig för Lightspeed Champion. Två sympatiska och framgångsrika men i ärlighetens namn ganska lättglömda album hann det bli innan den rastlöse Hynes valde att anta en ny skepnad: Blood Orange, en mästare av slickt funkig discorock med en dragning åt sexuell dekadens.

Det var när Dev Hynes skapade Blood Orange som han hittade hem som artist. De flesta artister som gör modern disco och soul kommer från dansmusik- eller hiphop-hållet, men Hynes bakgrund som gitarrflink pophantverkare från den melankolidyrkande indievärlden gör att hans groovebaserade musik får en helt egen karaktär. Han har en romantisk sensibilitet som tillsammans med hans fingertoppskänsla för sväng och maffiga refränger gör honom till en låtskrivare och producent som alla vill samarbeta med – förutom nämnda fullträffar har han skräddarsytt låtar åt Mutya Keisha Siobhan (det återförenade original-Sugababes) och Britney Spears (som tyvärr inte ser ut att hamna på stjärnans kommande album). Med sina klockrena melodier och minimalistiskt funkiga gitarrspel är han för vår tid vad Nile Rodgers var för det tidiga 1980-talet.

”Cupid deluxe” är Dev Hynes största stund hittills. Visserligen når ingen av skivans elva spår upp till de sublima sfärer där ”Everything is embarassing” svävar, men i gengäld är det ett utsökt och rikt album som lyckas låta båda varierat och helgjutet. Tjocka 90-talsdoftande syntackord breds ut över låtarna, som hade låtit som mjuk ambient om det inte hade varit för de bankande discorytmerna och den jordnära sången.

Hynes anlitar många gästvokalister, men till skillnad från när David Guetta eller DJ Khaled gör det handlar det inte om att krasst kommersiellt samla ihop de coolaste eller mest populära artisterna för tillfället, utan om att hitta rätt ingrediens till rätt låt. Att han tar in en London-rappare i en låt, en New York-rappare i en annan och en Dirty Projectors-sångare i en tredje är lika självklart och kongenialt som att han låter en xylofon tassa fram i fina singeln ”Chamakay” och att han gör en otippad cover på en 13 år gammal låt av det gräsliga post-britpop-bandet Mansun. Det blir aldrig spretigt, för allt tjänar samma musikaliska vision.

Föregångarens hårdhet och mörker har ersatts med luftigt vemod och bräckligt morgonljus. ”Cupid deluxe” är ett av årets bästa album.

Bästa spår: ”Chamakay”, ”Chosen”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-11-20)