En populärkulturell epok som jag tycker är intressant är det sena 1980-talet till det tidiga 1990-talet, när det gäller dansmusik. Det var så mycket som hände då. Jag är för ung för att själv ha varit med om den (när jag och min syster cyklade till stan för att handla hösten 1990, hon skjutsade mig på sin pakethållare, köpte hon ett par sjutumssinglar och jag det senaste numret av Nintendo-Magasinet), men jag har ändå starka bilder av den i mitt huvud. Det var när house och hiphop - samtidigt - slutade vara smala subkulturer och blev något som tog sig in på topplistor, dels i "ren" form, men också i poppiga hybridformer - massor av artister som älskade dessa genrer utan att vara "real" på något sätt. När Madonna närmade sig house var det samma sak som när Britney Spears närmat sig dubstepproduktioner 20 år senare. Samtidigt föll Berlinmuren, Sovjetunionen upplöstes, Apartheid avskaffades och Thatcher lämnade makten - det var ett nytt decennium och allt kunde hända, det fanns hopp i luften. Man gjorde kläder i nya material, skapade musik med nya instrument, festade med nya droger. Allt höll på att förändras. (Min favoritskiva från denna epok är Jungle Brothers andra album "Done by the forces of nature" från 1989.)

När eurodiscon uppstod måste allt detta ha spelat roll - alla dessa nederländska, tyska, belgiska, schweiziska och danska artister som var 0 procent coola måste ha tänkt "vafan, varför ska inte jag också göra musik?" och bara lekt, skapat något som de själva visste inte var lika bra som de amerikanska originalen, men som de hade kul med när de skapade. En sampler, en trummaskin och en billig synt - det var allts om krävdes för att göra musik, man behövde inget band, man behövde inte ens vara en bra DJ. Mycket av musiken som gjordes i Europa under denna epok var kanske inte så himla bra, men den har ändå något, en energi, en nyfikenhet, en sympatisk naivitet. Jag lyssnade nyss på hiphouse-remixen av nederlänska Twenty 4 Sevens "I can't stand it", utgiven på danska Coma Records 1990 (och en av de där singlarna som Carro köpte den hösten), den lät förvånansvärt bra. Sedan tittade jag på videon på YouTube och fick ett delvis annat intryck. Det är så taffligt och oglammigt att det får en lite sorglig kant. De filmar utomhus när det inte är så fint väder eller särskilt varmt, dansarna är inte så snygga, och inte heller sångerskan ser ut som en stjärna, hon ser inte ens glad ut utan snarare mest osäker. Och det är egentligen bra och logiskt att videon ser ut så. För Europa är så mycket, det finns så mycket fult och sjaskigt, så mycket knark och prostitution. Eurodiscon är ett soundtrack även till detta deppiga. Det är inte lyckans musik, det är desperat musik. Och alla artister som var stora då, vad hände med dem? De fick ett par hits, på sin höjd, sedan kanske de blev idrottslärare eller reklamradiomedarbetare eller skoaffärsanställda - inget fruktansvärt liv såklart, men det är inte Madonna direkt. När de gick in i studion och spelade in sina låtar och videos, trodde de då att de var nära att nå sina drömmar om att bli popstjärnor? Eller visste de hela tiden att allting var en illusion?