Mahler är svår. Om Wagner är den tonsättare som skiljer casual-operafans från hardcore-operafans, så är Mahler motsvarigheten när det gäller orkestermusik. Jag har stångats med Mahler tidigare - hans hyllade första symfoni gjorde mig mest arg när jag såg ett framförande i Stockholms konserthus; trean som jag såg lite senare gillade jag lite mer, men blev knappast frälst. Jag har även recenserat skivinspelningar med hans fjärde och sjunde symfonier. I fredags gick jag och såg ett framförande av Mahlers femte symfoni i Berwaldhallen.

Thomas Manns långnovell/kortroman Döden i Venedig har vissa tolkat som att den handlar om Gustav Mahler - bland andra Luchino Visconti som gjorde en filmversion i början av 70-talet. Han lät huvudpersonen vara en tonsättare istället för författare, plockade in förlust av barn som en del av berättelsen (fanns ej i originalet, men det hände Mahler) och har med mycket musik av Mahler, bland annat adagiettot från den femte symfonin. Jag såg denna film kvällen innan konserten för att få upp peppen. Bra film! Men jag tror att Mann skrev mer om sina egna erfarenheter än fantiserade om Mahler när han skrev sin bok - å andra sidan älskar jag inspirerade tolkningar av andras verk, och Visconti gjorde just en sådan tolkning.

I alla fall. Den femte symfonin, som jag inte hade hört innan jag gick på konserten, lät ungefär som jag hade väntat mig: full av tvära kast, tusen idéer, omöjlig att hitta en röd tråd i. Men så mindes jag en anekdot som jag hört om Mahler och Sibelius. De två, som var sin generations största symfoniker, träffades en gång och diskuterade hur en symfoni bör vara och de hade två väldigt olika uppfattningar. Sibelius menade att en symfoni bör ha en inre logik som gör att alla musikaliska motiv i verket hänger ihop med varandra, alltså ett organiskt, enhetligt och vackert verk. Men Mahler ansåg att en symfoni bör vara som världen - den måste omfatta allt. Jag har tänkt på det många gånger utan att riktigt fatta vad han menade - men nu tror jag att jag fattade det.

Livet är inte logiskt. En människas liv följer inte en rak, vacker linje - det är en serie av händelser som är mer eller mindre oförutsedda, det är fullt av förvirring och kaos. Det är inte enhetligt på något sätt. Det finns vackra stunder och det finns hemska stunder, det finns flabb och det finns ångest... ja allt det här är givetvis plattityder. Men det är få tonsättare som gjort musik som varit trogen denna syn på livet. Musiken får oftast gestalta något tydligt - en känsla, en resa, en kamp, ett äventyr, ett drama. Med tydlig dramaturgi och med början och slut som man förstår sig på. Men Mahler vägrade göra detta. Världen ser ju inte ut så, livet ser ju inte ut så. På ett tvångsmässigt sätt tycks han velat ha vara ärlig, en nolltolerans mot falskhet. Om det så blir på skönhetens eller enhetlighetens eller logikens bekostnad - so be it.

Så det är därför hans musik kan kännas motsägelsefull, ambivalent, schizofren, kalejdoskopisk rentav. Den ändrar sig lika ofta och abrupt som livet ändrar sig. Morrissey sa en gång om åren med The Smiths att det var som att ha en dagbok som sattes till musik. Jag tror att Mahler hade samma förhållningssätt till sina symfonier - det var så personligt det kunde bli. Adagiettot i den femte symfonin, den enda satsen som är enhetlig i sitt uttryck och tillåts vila i en känsla, var ett musikaliskt kärleksbrev till Alma Schindler som han senare gifte sig med. Och när man har detta i bakhuvuet - att symfonierna ska förstås som Mahlers dagböcker för perioderna de skrevs i, att de försöker fånga den skiftande karaktären i det dramaturgiskt inkorrekta liv som vi alla lever - då blir det lättare att ta dem till sig och uppskatta dem.

Så jag är väldigt nöjd med denna konsertupplevelse. Radiosymfonikerna under Daniel Harding spelade väldigt bra också. Jag kanske inte kommer bli en Mahlerfanatiker som vissa andra blivit - hans musik känns fortfarande lite för intellektuell och självmedveten för min smak - men jag vill definitivt höra mer, mycket mer.