Magna Charta ("det stora fördraget") kallas det avtal som 1215 slöts mellan den engelske kungen Johan utan land, adeln och prästerna. Avtalet gav adel och präster förmåner i bland annat skattefrågor; det tvingade alltså kungen att dela med sig av sin makt till de två översta stånden. Magna Charta ses som grunden till Englands parlament.

Magna Charta innehåller en del som kan sägas ha inspirerat till i dag gällande grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. Bland annat innehåller den regler mot godtycklig fängsling, det som har det latinska begreppet habeas corpus. I stället får varaktig fängsling enligt dessa regler endast ske efter domstolsbeslut (häktning).

Graal, eller den heliga graal, vars äldre namn är "Sangreal", är enligt medeltida kristen mytologi den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden (alternativt det fat, från vilket brödet serverades). Graal kan också syfta på det kärl i vilket Josef från Arimathea (i NT-81 Arimataia) samlade blodet som rann från Kristus vid hans korsfästelse. Graal skall ha förts bort av Josef av Arimathea och hamnat i Britannien eller något annat land.

Myten om den heliga Graal var ursprungligen en medeltida riddarsaga, och förekommer till exempel i Arthursagan. Troligen har den sina rötter i keltisk mytologi, där det finns gott om magiska kittlar, bland annat en som tillhörde gudinnan Ceridwen. Legenden utnyttjades av författare som Chrétien de Troyes på 1100-talet och Wolfram von Eschenbach på 1200-talet. Både Richard Wagner och Gustaf Fröding har fått inspiration av sagan.

Det finns ett flertal berättelser om hur flera av kung Arthurs riddare sökte den heliga graal för att rädda sitt land från en förödelse som gått över det. I förgrunden står Perceval, Lancelot och Galahad som gjorde varsitt försök att hitta graalen. Det var inte så lätt, för slottet låg på okänd plats och hade även en förmåga att bli osynligt och att flytta på sig. Perceval var den som först hittade slottet. Där inne satt Fiskarkungen (Amfortas) med sina svåra sår och han kunde bara räddas av medmänniskors medkänsla. Men Perceval var så naiv och försagd att han inte ens frågade Fiskarkungen hur han hade det. När kalken bars in av en underskön jungfru i en procession frågade han inte någonting om meningen med detta. Kalken gav alla i salen föda men Perceval reagerade inte heller på detta under. Han begick på så sätt tre svåra fel. På morgonen vaknade Perceval och fann slottet helt öde. När han ridit över vindbron drogs den likväl upp efter honom och slottet försvann.

Ett konceptalbum om Magna Carta? Coolt, varför inte. Ett konceptalbum om den heliga Graal? Coolt det med (om man inte är Manowar). Ett koncept om båda grejerna? Intressant! Gjort av en rappare med obegränsade resurser och dokumenterad språklig begåvning? Detta kan bli bra!

Men nej, Jay-Z:s nya album "Magna Carta Holy Grail" är naturligtvis inget sådant konceptalbum, inte en enda låt handlar om dessa saker. Han tycker bara att det är en cool titel (eller det kanske är fokusgrupper och PR-människor på S. Carter Enterprises, Jay-Z:s företag, som kommit fram till detta). Det är inget konceptalbum över huvud taget. Så vad är det då för skiva? Den låter stort och svulstigt. Det är inte hiphop gjord för att dansas till. Inte heller för att chilla i sin bil med. Inte heller för att få en personlig kontakt med under ensamma promenader med hörlurar. Jay-Z rappar om att han är rik. That's it.

I en låt, "Jay-Z Blue", rappar han om att han har blivit pappa, och alla kritiker blir överlyckliga över hur ÄRLIG och MOGEN han låter. Men detta är inget vackert självutlämnande ögonblick, inte om man jämför med Jay-Z-låter som "Regrets" från 1996 eller "This can't be life" från 2000. Istället är det en välregisserad och cynisk låt, full av distans - och den låter skittråkig (med en bull akustisk gitarr), precis som resten av skivan.

Spelar det någon roll att Jay-Z en gång var världens bästa rappare? Det var tio år sedan han senast släppte en bra skiva, tolv år sedan han släppte en fantastisk skiva. Han har tappat känslan för vad som är bra rap - han är inte kul, fyndig, på hugget, spontan, energisk, cool - och han har tappat känslan för vad som är ett bra beat, och istället för att engagera sig i vilka producenter som är bra idag samarbetar han med Timbaland och Pharell som om tiden stått still sedan 2002, som om dessa gubbar inte tappat sitt sting för länge sedan. Mike Will Made It är visserligen med på ett hörn, men den enda låten han har producerat är 56 sekunder lång, en ynklig parentes.

En låt är töntigt nog döpt till "Tom Ford" (news flash: rika rappare gillar dyra kläder) och vad värre är, den snor refrängen från M.I.A.s "Bad Girls" rakt av. Det kan man göra om det är inspirerat, men det låter bara slappt. Andra låtar som Jay-Z lånar från i sin rap på denna skiva: Nirvanas "Smells like teen spirit" (hjälp!), R.E.M.s "Losing my religion" (hjälp!!!), A Tribe Called Quests "Sucka Nigga" och Juveniles "Back that azz up". I samtliga fall låter det - surprise - sämre än originalet.

Jag har en teori: Kanye West har påverkat Jay-Z negativt. Visst, Jay-Z gjorde några Kanye-producerade hits som vi alla är tacksamma för, men mer intressant är att Kanyes rapstil har inspirerat Jay-Z:s rapstil - den senare har övergett sin egen stil för något mer spektakelinriktat, mindre rhymes & wit. Det funkar för Kanye, som då och då kan bli riktigt personlig och intressant. Men det funkar mindre bra för Jay-Z eftersom han är en rappare av den gamla skolan, macho och anti-svag, så det enda som händer är att han fortsätter rappar om att vara rik och omgiven av avundsjuka, fast på ett lite töntigare sätt än nödvändigt.

"Watch the throne" var en ganska meningslös skiva (även om "Niggas in Paris" hade ett monsterbeat och "No church in the wild" var en bra marinblå poplåt). Kanye visade med "Yeezus" att han kunde gå vidare som soloartist, att han var starkare utan Jay-Z vid sin sida, utan att behöva hävda sig/fjäska för idolen. Jay-Z visar med "Magna Carta Holy Grail" att han blir ännu mer ointressant utan Kanye vid sin sida, ännu mer mållös. Hans nya skiva uttrycker ingenting, försöker inte få oss att känna någonting, den vill ingenting speciellt, utöver att finnas och säljas. Det här albumet måste vara Jay-Z:s motsvarighet till Van Morrisons "Days like this" från 1995 (nej, jag har inte hört den).

Som om det inte vore nog med den provocerande, på gränsen till förolämpande låga kvalitetsnivån på musiken har vi varit tvungna att stå ut med Samsung-marknadsföringen - ett av de mest skamlöst kommersiella besluten någonsin gjorda av en artist som inte behöver de extra slantarna - och sentimentala filmtrailers där Jay-Z pratar om sin konst för en soffliggande och slött nickande Rick Rubin (som inte har gjort något alls på skivan).

Ge mig ett skäl att inte hata den här skivan.

(Äh, den förtjänar inte att man hatar den. Strunta i den. Lyssna inte på den, lyssna på The Impressions istället.)