)
Efter en fin helg i Iris DeMents sällskap - att jag befann mig på landet, hos mina vänner som skaffat hus i skärgården, gjorde inte saken sämre - blev jag påmind om hur underbart det kan vara med countryrock, speciellt under vackra och varma sommardagar. Countryrocken var hipp ett tag - det började så smått med Pavements "Range Life" och peakade med Ryan Adams "Heartbreaker" år 2000 - men under 00-talet tog folkrocken gradvis över. Fleet Foxes, First Aid Kit och alla de andra - det är amerikanska folksånger de flirtar med, inte bonnig country. Fast country och folk går å andra sidan hand i hand, om man lyssnar på gamla Carter Family-inspelningar så hör man det tydligt (jag gillar "No depression"). Men hur som helst - en gång i tiden var country exotiskt och intressant, och Gram Parsons var för många portalfiguren in i denna musik för folk som kände sig lite utanför country men som älskade popmusik (kanske som Prince var med funk, eller Chet Baker med jazz).
Jag köpte en cd-skiva sommaren då jag tog studenten, 2001, med Gram Parsons två soloalbum "GP" och "Grievous Angel" på en och samma skiva, och gosse vad jag lyssnade på den. Det var ett bra tag sedan jag plockade fram den, men i helgen fick jag lust att höra "Return of the grievous angel" igen och vi satte på skivan och det var magiskt. Gram Parsons är typ för bra för att vara sann. Han hade en fantastisk låtskrivarbegåvning (hur kan man skriva så många bra låtar i ett sådant rasande tempo? Det är typ Bob Dylan 1963-1966-nivå på det!), en väldigt fin och uttrycksfull sångröst och inte minst musikaliska-estetiska visioner. Hans snack om "cosmic American music" är inte bara tomma ord, han förenade verkligen rock, country och svart R&B till något nytt - utan Gram Parsons hade inte countryrock existerat som genre. Han visste precis vad han gjorde när han hoppade in i The Byrds och spelade in covers på både The Louvin Brothers "The Christian Life" och Otis Reddings "You don't miss your water" (det går knappt att föreställa sig hur laddat det var att blanda två musikstilar som var så utpräglat svarta och vita, i USA 1968). Och han rusade hela tiden vidare, hoppade in i band, tog över, förbrukade, tröttnade, växte ur. Så fruktansvärt att han dog efter att ha bara spelat in två soloalbum - det var ju i detta sammanhang, med ett fint band som förstod sig på hans låtar och visioner, och Emmylou Harris vid sin sida (världens mest överkvalificerade bakgrundssångerska?), endast 26 år gammal. Alla dessa tankar, alla denna information, vad skulle jag ta mig till med den? Ni gissade det. Jag satte ihop en Spotify-lista med Gram Parsons 30 bästa låtar.
Låten ovan spelade Gram in någon gång 1965-1966, alltså 20 år gammal. Yikes, vilken kille. The Lemonheads spelade in en fin cover av den häromåret. Men Grams original är bäst. Ingen sjunger som Gram.
Efter en fin helg i Iris DeMents sällskap - att jag befann mig på landet, hos mina vänner som skaffat hus i skärgården, gjorde inte saken sämre - blev jag påmind om hur underbart det kan vara med countryrock, speciellt under vackra och varma sommardagar. Countryrocken var hipp ett tag - det började så smått med Pavements "Range Life" och peakade med Ryan Adams "Heartbreaker" år 2000 - men under 00-talet tog folkrocken gradvis över. Fleet Foxes, First Aid Kit och alla de andra - det är amerikanska folksånger de flirtar med, inte bonnig country. Fast country och folk går å andra sidan hand i hand, om man lyssnar på gamla Carter Family-inspelningar så hör man det tydligt (jag gillar "No depression"). Men hur som helst - en gång i tiden var country exotiskt och intressant, och Gram Parsons var för många portalfiguren in i denna musik för folk som kände sig lite utanför country men som älskade popmusik (kanske som Prince var med funk, eller Chet Baker med jazz).
Jag köpte en cd-skiva sommaren då jag tog studenten, 2001, med Gram Parsons två soloalbum "GP" och "Grievous Angel" på en och samma skiva, och gosse vad jag lyssnade på den. Det var ett bra tag sedan jag plockade fram den, men i helgen fick jag lust att höra "Return of the grievous angel" igen och vi satte på skivan och det var magiskt. Gram Parsons är typ för bra för att vara sann. Han hade en fantastisk låtskrivarbegåvning (hur kan man skriva så många bra låtar i ett sådant rasande tempo? Det är typ Bob Dylan 1963-1966-nivå på det!), en väldigt fin och uttrycksfull sångröst och inte minst musikaliska-estetiska visioner. Hans snack om "cosmic American music" är inte bara tomma ord, han förenade verkligen rock, country och svart R&B till något nytt - utan Gram Parsons hade inte countryrock existerat som genre. Han visste precis vad han gjorde när han hoppade in i The Byrds och spelade in covers på både The Louvin Brothers "The Christian Life" och Otis Reddings "You don't miss your water" (det går knappt att föreställa sig hur laddat det var att blanda två musikstilar som var så utpräglat svarta och vita, i USA 1968). Och han rusade hela tiden vidare, hoppade in i band, tog över, förbrukade, tröttnade, växte ur. Så fruktansvärt att han dog efter att ha bara spelat in två soloalbum - det var ju i detta sammanhang, med ett fint band som förstod sig på hans låtar och visioner, och Emmylou Harris vid sin sida (världens mest överkvalificerade bakgrundssångerska?), endast 26 år gammal. Alla dessa tankar, alla denna information, vad skulle jag ta mig till med den? Ni gissade det. Jag satte ihop en Spotify-lista med Gram Parsons 30 bästa låtar.
Låten ovan spelade Gram in någon gång 1965-1966, alltså 20 år gammal. Yikes, vilken kille. The Lemonheads spelade in en fin cover av den häromåret. Men Grams original är bäst. Ingen sjunger som Gram.
Älskar Gram Parsons! En rättning bara: "You don't miss your water" är egentligen en William Bell-lå, även Otis version var alltså en cover.