lite gammal jazz

Publicerat i: Allmänt
Man (eller i alla fall jag) kan få intrycket att jag bara lyssnar på gammal musik. Well, jag lyssnar faktiskt väldigt mycket på gammal musik, fast det kanske är för att jag hela tiden recenserar ny musik. All musik som inte är associerad med jobb är för mig synonymt med fritid/lyx. Jag kan aldrig förvandla mitt intresse för gamla jazzstandards, Bach-klassiker eller 90-talshiphop till säljbara tidningsartiklar, och jag är på sätt och vis väldigt tacksam för det.


Duke Ellington (1899-1974)

Jag har hur som helst lyssnat rätt mycket på jazz den senaste tiden. Det började med att jag var nere i min källare och hittade ett blandband som jag gjorde 2002, med mina favoritlåtar med Duke Ellington, som jag tog med mig upp. Trogna Annika Flynner-läsare minns att jag skrivit om honom tidigare, men hur som helst: Duke Ellington var min första och största jazzkärlek. Jag är en sucker för eleganta melodier och ackordföljder och älskar jazzmusiker som verkligen kan komponera, inte bara musicera. Och Duke Ellington var jazzens största kompositör, hans ballader är fulla av underskön mystik. Det var för mina unga öron mycket lättare att uppskatta hans musik än den mer ösiga/bluesiga variant av jazz som gjordes av Count Basie eller mer krävande/experimentella saker som Miles Davis. Hur som helst, Duke var som bäst innan bebopen dödade swingen (vilket hände strax efter andra världskrigets slut), och jag köpte en gång i tiden en 4CD-box med hans bästa inspelningar från denna tid. Denna kokade jag ner till ett oantastligt 90-minutersblandband, och detta har jag nu omsorgsfullt återskapat på Spotify - lyssna här. Jag håller på med ett annat projekt - att leta upp samtliga ballader som Duke spelade in mellan 1927 och 1960 på Spotify och välja ut de bästa av dem till en spellista - men det kommer ta ett tag. Detta blandband duger fint så länge - otroligt mysig musik och en bra introduktion till Duke.


Bud Powell (1924-1966)

Bud Powell är en jazzartist jag inte lyssnat så mycket på, och just därför ville jag göra en Spotify-playlist med honom - för att utbilda mig själv, så att säga. Bud Powell är nämligen inte vem som helst, han är bebopens störste pianist (Thelonious Monk var mer kompositör än musiker, i mina ögon), lika fantasifull och blixtrande som Charlie Parker. Sägs det. Och han var Bill Evans favoritpianist, det tycker jag säger något (jag ÄLSKAR Bill Evans). Än så länge vet jag inte om jag skulle kalla mig för Bud Powell-frälst, det tar ett tag att komma in i musiken - bebop är så himla avancerad musik, det är som kubism, skiftar hela tiden. Man fattar att musikerna skapade lite enklare musik som hardbop (mer bluesigt och svängbetonat) och modal jazz (man slapp tänka på alla ackordbyten i musiken och kunde spela solon i lugn och ro) efter tio år med bebop, det måste har varit sjukt utmattande och utmanande. Samtidigt är det den kanske coolaste eran inom jazzen. När jag tänker på bebop tänker jag på små klubbar i New York i slutet av 40-talet och början av 50-talet, dit de jazzfans gick som var trötta på all mainstream-swing. Bud Powell var kung på pianot då, men hans karriär avbröts av hans psykiska besvär - han var flera gånger inlagd på mentalsjukhus och fick elchockbehandling och det extremt kraftiga Klirpromazin mot sin schizofreni. Efter det, det vill säga från andra halvan av 50-talet, spelade han inte lika skarpt längre, och han dog några år senare. Oerhört sorgligt, men de inspelningar som Bud Powell gjorde mellan 1949 och 1953 är rent guld. Jag gjorde en Spotify-playlist av 50 av dessa låtar (lite trixigt eftesom han spelade in för olika skivbolag och allt gavs inte ut i kronologisk ordning), lyssna gärna.


John Coltrane (1927-1967)

Så John Coltrane. Fina John Coltrane. Jag har lyssnat mycket på hans skivor "Giant Steps", "My Favorite Things" och "A Love Supreme" men egentligen inte så mycket mer, och känner verkligen att det är en lucka i mitt liv. Jag tänker ibland, eller rätt ofta, att jag inte pallar med glättig intetsägande musik som bara flyger förbi, att jag vill ha något riktigt, något substantiellt, något djupt och stort och vackert och tungt. Man behöver inte gå till den klassiska musiken för att hitta det (as a matter of fact, många klassiska tonsättare saknar dessa kvaliteter), det finns i alla genrer. I jazzen hittar man det hos flera artister, och John Coltrane är tveklöst en av dem. Han gick så djupt in i sin konst, så djupt att hans sena skivor, inspelade strax innan hans död och präglade av religion och friformsjazz, är ganska olyssningsbara för en lekman som mig. Det är hans sista fas, och hans första fas är hardbop- och modaljazz-inspelningarna på 50-talet, men det som hans legendstatus vilar på är framförallt den musik som han gjorde med sin berömda kvartett i början av 60-talet. Jag gjorde en playlist med hans inspelningar från denna tid i kronologisk ordning - från "Giant steps" 1960 (precis innan han bildade kvartetten) till "A love supreme" 1964 då hans innerlighetslängtan nådde sin zenit (därefter började han sakta spåra ur... i mina ögon), men det blev alldeles för långt, nio timmar. Så jag gjorde en mer lättillgänglig playlist baserad på denna långa - de 30 ballader som ryms på de här skivorna - och det är underbar och lättillgänglig musik från början till slut. Rekommenderas varmt. Min vän Max invände mot att jag valde just dessa årtal eftersom Coltrane gjorde magiska ballader även innan dess, så han slängde ihop en playlist med John Coltrane-ballader från 1955 till 1959 - lyssna gärna på den med! Svar-playlists är över huvud taget något som det borde göras mer av.
#1 - - D:

"Duke var som bäst innan bebopen dödade swingen" Fel! Fel! Fel! (som Brasse brukade säga). Ellington var som bäst i Newport 1956, på "Money Jungle" med Max Roach och Charles Mingus 1963 och tillsammans med Coltrane samma år. True story!

#2 - - Nicholas:

Nja. Men "In a sentimental mood" och "My little brown book" från den sistnämnda skivan är fina.

#3 - - Max:

Mycket bra skrivet om tre av jazzens stora genier. Med tiden har jag allt oftare börjat ge mig ut ur de stora geniernas tempel och upptäckt att jazzen är en oändlig och myllrande stad, där själva mångfalden är en av de allra största behållningarna. Där kan man strosa runt för evigt om man är på det humöret, genom shuffle i spellistan, utan att någonsin tröttna för en sekund. Ibland ger man sig naturligtvis upp till templet och skänker vördnad, åt skivor som exempelvis a love supreme, transition eller expression. Jag har ju ofta sagt att Olé är favoritskivan med Coltrane, och det beror nog till stor del just mångfalden. Man får Coltrane OCH Eric Dolphy OCH Freddie Hubbard OCH McCoy Tyner, och tillsammans blir det så ofattbart nice att det knappt är sant (det hjälper ju att de är bland världens främsta musiker på sina respektive instrument och att de är vid the peak of their powers). Summan är större än delarna, minst sagt. Det är sant som Coltrane säger, när han svarar på frågan om vilka saxofonister som inspirerat honom med orden "all of them". I vad som först låter utomjordiskt hör man efter ett tag spår av John Gilmore och Jimmy Heath (två av de absolut främsta tenorsaxofonisterna om du frågar mig, för att nämna två exempel. Senast tillägget till i Spellistan är en skiva vid namn "Tenor Conclave": Coltrane + Hank Mobley + de lite mer otippade Al Cohn och Zoot Sims. Fantastique. Lyssna exempelvis in den sista låten http://open.spotify.com/track/6oqGPzahT6uJ2DFsjWNRKo


D: Håller med om Money Jungle, har länge velat hitta en skiva som låter som den, fast med blås. Några andra jazztips, rent spontant? Håller på att samla all bra jazz på ett ställe. Du kanske kan vara intresserad, och/eller har någonting att tillägga http://open.spotify.com/user/maxjerneck/playlist/4Hkut6Rte7U8foqojDn0sY