Jag har lyssnat väldigt mycket på Marvin Gaye den senaste veckan. Jag har återupptäckt honom kan man säga - jag lyssnade otroligt mycket på Marvin när jag var 12-13 år och upptäckte Motown-hitsinglarna, ett intresse som kulminerade några år senare när jag var i New York och köpte albumen "What's going on" och "Let's get it on" (och trodde att de var supersvåra att få tag på, haha) som jag lyssnade mycket på. Men efter att det sena 90-talets och det tidiga 00-talets retrosoulvåg hade svept förbi var jag lika trött på gammal funky soul som jag var på Killinggänget eller Quentin Tarantino eller valfri annan 90-talsgrej. Inte så att jag tyckte att det var dåligt, jag ville bara ha något annat. Men nu har tillräckligt lång tid gått och jag kan lyssna på Marvin Gaye och bara tycka att det låter underbart. Vilken röst, och vilken artist - att han ständigt sökte efter nya uttryck, ville vidare, och samtidigt djupt personlig i sina texter oavsett om de handlade om politik, libido eller skilsmässa.

Den stompiga 60-tals-Motowngrejen är jag fortfarande rätt mätt på, men däremot har jag fått ett nytt intresse för den musik Marvin Gaye gjorde från 1971 (då han skapade "What's going on" och blev "vuxen" som artist) till sin död 1984, då han höll på med modern liderlig funk som inte skämdes bredvid Rick James och Prince. Jag gjorde en playlist med 100 låtar från denna period i kronologisk ordning, lyssna gärna, det är kanske lite väl omfattande men jag tycker det är nice att få följa hans utveckling på nära håll så att säga. Man fattar vad Prince, D'Angelo och R. Kelly gick igång på så mycket och att de blev inspirerade att göra egna storverk (kanske kommer detsamma kunna sägas om Miguel efter ytterligare några skivor, men jag tycker inte att han är där än). Det är intressant att så mycket av den musik som Marvin spelade in under dessa år var instrumental - han var en sångare, men en sångare intresserad av groove, av funk, av stråkarrangemang, av instrument, av det musikaliska. Han var en total artist.

Det finns ännu en sida av Marvin Gaye som är intressant och som inte platsar på den ovan nämnda grown & funky-listan, och det är hans Nat King Cole-inspirerade balladinspelningar som han höll på med som ett sorts sidoprojekt under hela sin karriär som poppig R&B-sångare. Marvin ville helst av allt vara en mjuk och cool crooner, men det ville inte Motown-bossen Berry Gordy eftersom han visste att det fanns mer flis att tjäna på en soulpoppig Marvin Gaye. Och Berry hade rätt, men de croonerballader som Marvin spelade in är enormt fina. Alla dessa skivor finns inte på Spotify (till exempel hans Cole-coveralbum från mitten av 60-talet), men det finns ändå en del och jag gjorde en playlist med 22 av dessa låtar - lyssna här! Extremt mysig musik. Och de tillför ännu en nyans till denna fascinerande artist. Som tyvärr kunde vara ett as som privatperson, speciellt mot sina fruar. Men det är en annan historia.