Hailu Mergia  
Scen: Södra teatern, Stockholm  
Betyg: 4    

En tyst man sitter med ryggen mot publiken och spelar en lång låt som bara har ett enda ackord, samtidigt som basen pumpar och trummorna bankar – så inleds konserten. Är det My Bloody Valentine 1990? Nej, det är 66-årige Hailu Mergia från Etiopien.  

När amerikansk jazz krockade med etiopisk musik i slutet av 60-talet uppstod ett sound som än idag låter underbart svängigt och läckert beslöjat. Denna coola, torra musik nådde plötsligt en yngre och bredare publik häromåret när den hördes på soundtracket till filmen ”Broken Flowers” och samplades av Nas & Damian Marley.   Hailu Mergia var på 70-talet keyboardist i Walias Band, en av de främsta jazzgrupperna i Addis Abeba, och 1985 släppte han ett kassettband med egensinniga och fantastiska soloinspelningar där han spelar elpiano, synt och dragspel över råa trummaskiner. När hippa skivbolaget Awesome Tapes From Africa hittade dessa inspelningar och gav ut dem på nytt tidigare i år återupplivades Hailu Mergias musikkarriär, efter att han i många år försörjt sig som taxichaufför i New York.  

Den åldrade och bortglömde mästaren letades upp och tackade ja till att ge sig ut på turné igen – en ”Searching for Sugar Man”-liknande historia som skänker konserten på Södra teatern en särskild laddning. Han får sällskap av australiensarna Tony Buck på trummor och Mike Majkowski på bas – de träffades för första gången för mindre än två veckor sedan men är redan imponerande samspelta. 80-talets trummaskiner lyser med sin frånvaro, men saknas inte när trion drar igång.  

Hailu Mergia alternerar mellan akustiskt piano, dragspel och synt och är lika fri, bekväm och nyfiket utforskande på alla instrument. Det är jazz när det är som bäst: konst som skapas i ögonblicket, konst som balanserar på randen till kollaps.  

De flesta låtar har två ackord som bandet pendlar fram och tillbaka mellan genom melodiernas autobahn. Det är en analog motsvarighet till meditativ techno – den som väntar på en refräng missar hela poängen. Det är grooves som är cirkulära, indragande, inte linjära, på väg mot en slutpunkt. Det är jazz att dansa till, sympatiskt nog.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2012-12-08)