Elton John
Scen: Friends Arena, Stockholm
Betyg: 2 

Länge var Elton John fienden. Han stod för allt som var töntigt och tillgjort med 70-talets rockmusik, allt det som punken gjorde uppror mot och som indiekulturen var totalt ointresserad av. Hans skivomslag var fula, hans låttitlar var fåniga, han satt och hoppade bakom ett piano istället för att stå med en gitarr och hata världen, han hade på sig glittriga kostymer och han var duktig både på frustande blues och sentimentala ballader. 

Elton Johns status under det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var låg, och att han gjorde soundtracket till Disneys ”Lejonkungen” var logiskt. Han sågs som ett skämt av nästan alla med ett seriöst intresse för modern popmusik, ett avståndstagande som nådde sin klimax när prinsessan Diana-hyllningen ”Candle in the wind 1997” smetades ut över topplistor över hela världen och sålde 33 miljoner exemplar. 

Men runt millennieskiftet hände något. Hiphop- och R&B-artister som Mary J Blige, Kanye West och Raekwon samplade låtar från Elton Johns tidiga 70-tal med utmärkt resultat. Filmen ”Almost famous” nyanserade bilden av 70-talsrock i allmänhet och fick en ny generation att upptäcka Elton Johns mästerliga ”Tiny dancer” som inkluderades på soundtracket. Och nya uppmärksammade indieartister som Rufus Wainwright kombinerade en flamboyant stil med utsökt pianopop på ett sätt som stod i skuld till Elton John och ökade respekten och intresset för honom.  

Denna kväll har den 66-årige Elton John lyckats fylla Friends Arena – visserligen bara den avgränsade delen, som rymmer 12 000 platser, men ändå. Medelåldern hos publiken är hög och stämningen god, även om det dröjer till den nittonde låten innan folk börjar ställa sig upp, klappa i takt och röra på sig till musiken. Lokalen är mer fylld av artighet och andakt inför hjälten än lust att digga loss till hans musik. 

Elton John själv är denna kväll långt från den entertainer som han gjorde sig känd som under 70-talet. Hans pianospel är enastående och hans sångröst är oftast stark, men han är ointresserad av att kommunicera med publiken – han tilltalar den knappt, tittar inte ens på den under låtarna. Han ser inte direkt ut att njuta – kanske för att han nästan bara spelar sina mest sönderspelade hitlåtar som skrevs för 40 år sedan och som han spelat live tusentals gånger sedan dess. Innan han börjar spela ”Goodbye yellow brick road”, till exempel, utbrister han i ett matt ”here we go”. 

En annan anledning för Elton John att vara på dåligt humör är att hans medmusiker inte håller samma höga nivå som han själv. Gitarristen Davey Johnstone och trummisen och bakgrundssångaren Nigel Olsson började spela med Elton John i början av 70-talet och han kan svårligen göra sig av med dem – de får också tveklöst längst applåder från fansen när bandet presenteras – men sanningen är att dessa 60-plussare låter ganska ringrostiga. Vissa musiker blir bättre ju äldre de blir – inte dessa. Davey Johnstones fantasilösa gitarrsolon är bara skräniga och pinsamma.  

Det var Nigel Olssons underbara ordlösa sång från ”Someone saved my life tonight” som samplades i Kanye Wests ”Good morning”, men hans stämma är nu långt från sina fornstora dagar, och som trummis tycks han föredra bekväma tempon framför det som passar. Låtar som ”Bennie and the jets”, ”Tiny dancer”, ”Rocket man” och ”Goodbye yellow brick road” är betydligt långsammare och segare än på skiva, de rör sig som genom trögflytande honung och förlorar sin udd. 

I övrigt består bandet av en basist, en keyboardist och en slagverkare som gör ett habilt jobb men inte imponerar, samt av fyra körsångerskor, varav två är legendariska. Rose Stone var medlem i Sly & The Family Stone under 60- och 70-talet som blandade funk, soul, pop och rock och fick den vita och den svarta publiken att mötas. Tata Vega är en soulsångerska som bland annat släppte Motown-rariteten och mästerverket ”I need you now” i slutet av 70-talet. Dessa fullblodsproffs imponerar mer än det övriga bandet, och gör bland annat ”Holiday inn” till en av konserternas höjdpunkter. Den utdragna duetten mellan Elton och körsångerskan Jean Witherspoon i slutet av ”I guess that’s why they call it the blues” är dock bara jobbig.

Det är en frustrerande konsert, för man vet vad Elton John är kapabel till, men han vill eller orkar inte ge oss det. ”Sorry seems to be the hardest word” sjungs hårt, utan att blotta svaghet. Men ”The One” låter utmärkt, med Elton ensam vid sin flygel – han slappnar av och släpper loss. En soloturné vore mer intressant än denna gnissliga cirkus – kanske skulle vi också få slippa de värsta bluesrockrökarna då. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

TRE FRÅGETECKEN

1. Förbandet?

Den kroatiska duon 2CELLOS, som består av två yviga cellister med tuffhetskomplex. De spelar bara två låtar innan Elton John börjar – covers av Michael Jacksons ”Smooth criminal” och Nirvanas ”Smells like teen spirit” – och i båda fallen är det ren buskis. De får även utgöra stråksektionen under huvudpersonens konsert, och tillför ytterst lite. 

2. Det visuella?

Ljusshowen är extremt ordinär och på skärmen bakom bandet visas animationer som möjligtvis ansågs moderna på 90-talet. En artist av Elton Johns rang förtjänar bättre. Detsamma kan sägas om hans scenkläder: en oglammigt glittrig kimono med bokstäverna EJ blaffigt tryckta på ryggen över en svart skjorta.

3. Varför spelas inte min favoritlåt?

Alla har en. Min är ”Mona Lisas and mad hatters” från 1972, en underbar pianoballad som mellan raderna skildrar det sorgliga i att leva som homosexuell som inte kommit ut i en tid då det ännu var ovanligt med öppen homosexualitet.

(Dagens Nyheter 2013-12-15)