Black Milk
Scen: Fasching,  Stockholm
Betyg: 2

Den Detroitbaserade hiphopproducenten J Dilla,  som dog 2006 bara dagar efter att ha släppt sitt mästerverk ”Donuts”,  lägger fortfarande en skugga över det mindre poppiga hörnet av hiphopscenen. Att hitta oväntade samplingar och bygga repetitiva grooves som är både hårda och sinnesutvidgande har blivit ett ideal för många artister. Curtis "Black Milk" Cross,  en producent och rappare som även han kommer från Detroit,  är en av dem.

I livesammanhang blir samplad musik komplicerad. Hela poängen med sampling är att man kan återge ljud från alla tider,  alla musikstilar och alla delar av världen i en och samma låt. Men det liveband som Black Milk använder – en trummis,  en basist,  en keyboardist samt en dekorativt scratchande DJ – lyckas inte återskapa alla nyanser av de intrikata beats som finns på hans skivor.

I stället blir det en funkkonsert med hiphopinslag,  snarare än tvärtom. Som funk är musiken habil och sympatisk men inte tillräckligt lös och svängig för att fatta eld. Den står inte på egna ben – till skillnad från traditionell instrumental jazz och funk är den inte på väg någonstans. Det skulle kunna vara okej ändå,  hiphop består ju i regel av både rap och beats. Problemet är att Black Milk inte är en särskilt bra rappare.

Han staplar rimmade fraser på varandra men säger egentligen absolut ingenting. Det är uppenbart att Black Milk tänker som en musiker snarare än som en rappare – det vokala blir en krydda som får guppa fram på ytan,  men aldrig dyka på djupet. Glädje,  sorg,  sex,  politik – ingenting av detta existerar i Black Milks torftiga textvärld. Att han insisterar på att rappa själv,  och inte nöjer sig med att producera andra som på fina Danny Brown-samarbetet ”Black and brown”,  tycks mer bero på fåfänga än genuint uttrycksbehov.  

Resultatet är en konsert som är inte dålig men meningslös,  klart sämre än Black Milks skivor. Kvällens höjdpunkt är förbandet Buttering Trio som spelar elektronisk indiejazz i långsamt tjockt tempo,  och lyfter den 90 år gamla standarden ”I cried for you” rakt in i samtiden.  

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2013-12-01)