Jag har i många år haft en plan: att klippa ner The Magnetic Fields trippelalbum "69 Love Songs" till en normallång skiva. Av denna brokiga samling låtar vaska fram 12 guldkorn, skapa en skiva så perfekt som den hade kunnat bli om Stephin Merritt hade varit en lite hårdare redaktör av sina egna verk. Som så många andra goda idéer har jag nöjt mig med att ha kläckt idén och inte orkat ta tag i det rent praktiskt, men förra veckan gjorde jag det helt plötsligt. Jag vet inte varför. Jag skapade en Spotify-lista med "69 Love Songs" och började lyssna intensivt med saxen redo. Och jag har inte kunnat sluta lyssna.

Men min idé var inte så god som jag hade trott. Problemet var helt enkelt att det finns för många bra låtar på skivan. Jag modifierade min plan - "ok, låt oss säga '24 Love Songs' istället för '12 Love Songs', det skulle kunna vara en klassisk dubbel-LP" - 12 är ju det klassiska albumlåtantalet (gillar även 10, medan 11 inte känns lika klockren) men 24 är också ett fint tal. 24 karats guld. 24 tonarter i dur och moll. 24 preludier & fugor av Bach (han skrev iofs två sådana böcker). Det kändes lite mer hanterligt och realistiskt - trodde jag. Men inte heller 24 låtar räckte för att samla alla viktiga låtar på "69 Love Songs"!

Jag är nu nere på 46 låtar (ett horribelt fult tal, men det är i alla fall jämnt) och jag har svårt att tänka mig att det blir färre. Fail alltså. Men också en triumf för Stephin Merritt och detta fantastiska album - som jag, inser jag nu, jag inte lyssnat så noggrant på tidigare som jag borde. Det är lätt att glömma, eftersom The Magnetic Fields tre senaste album har varit så hopplöst trista och stela, men när gruppen var som bäst var de otroligt bra. På "69 Love Songs" stod de - och Merritts låtskrivarförmåga - på topp. Låtarna är korta (en skön protest mot den svulstiga rock som dominerade det sena 90-talet, med band som Radiohead och The Flaming Lips), ibland väldigt korta, men även de kortaste kan ha extremt bra melodier och fina texter. När man skalat bort de störigaste skavankerna - ja, "Punk Love", jag tittar på dig - framstår låtsamlingen som en bländande imponerande monolit.

Och jag inser att det finns fler kategorier av indiepoplåtar än "mästerlig" och "inte mästerlig och därmed ointressant". De låtar som inte är dåliga på "69 Love Songs" varierar från bra till mycket bra - faktum är att nästan ingen skulle kunna betraktas som "mästerlig" (det skulle vara "The Luckiest Guy on the Lower East Side", "Papa Was a Rodeo", "Busby Berekely Dreams" och "All My Little Words" då), men tillsammans känns de mästerliga. Briljansen ligger i mångfalden. Att höra en fusk-baroque'n'roll-låt som "The Way You Say Good-Night" och en slamrig lycklig poplåt som "When My Boy Walks Down The Street" på samma skiva, och båda känns självklara, det är faktiskt ganska underbart. Dessutom: tidigare har jag irriterat mig lite på att höra andra vokalister än Stephin Merritt på hans låtar, men det gör jag inte längre, jag tycker de olika rösterna kompletterar varandra, de passar på de låtar de sjunger på.

Här är min lista - lyssna och njut. Det är ingen perfekt lista, den är inte ens officiellt avslutad, men den är för bra för att inte höras.

(EDIT: nu är jag nere på 40 låtar, ett helt okej tal, playlist-wise.)