Söndagen, den sista festivaldagen, var en utmaning i uthållighet. Frågan som alla ställde sig var: hur långt innan Prince konsert pallar man stå och vänta för att få en bra plats? Hur bra eller intressanta konserterna innan än var så rådde det ingen tvekan om vem som var dagens, ja hela festivalens, höjdpunkt. Eftersom jag var våldsamt opeppad på Billy Bragg nöjde jag mig med att se konserten innan Prince, Laura Mvula, och sedan stå kvar. Jag hade turen att hitta en plats typ en meter från stängslet, mitt framför scenen. Tyvärr tilläts ingen fotografering under hela denna dag, så jag kunde inte dokumentera denna treat.

Hur som helst. Laura Mvula: asbra! Hon släppte sitt debutalbum tidigare i år, och det tillhör genren neo-neosoul, eller helt enkelt den nya generationen neosoul. En given jämförelse är Janelle Monae, men där Monae känns spexig och forcerad, liksom glättig och ytlig, där briljerar Mvula. Bandet var en intressant konstellation: en harpist, en cellist, en violinist, en kontrabasist, en trummis (alla utom trummisen sjöng kör) och så Laura Mvula själv på Wurlitzer (det ljuvligaste elpianot i världen) och sång. Låtarna var komplexa men inte jobbiga, de var svängiga och med starka melodier. Och Laura Mvula hade, förutom en makalös sångröst som hon inte slösade på meningslöst wailande, en underbar scenpersonlighet: varm och ödmjuk, hon fick alla att le.

Innan hon spelade den svävande balladen "Is there anybody out there?" frågade hon om publiken kunde sjunga med, och det gick vi med på. Refrängens fråga fick rungande "yeeeeahwooooh!"-vrål till svar, men det visade sig att det inte var call-and-response som Mvula var ute efter, utan regelrätt allsång. Hennes låt gick nämligen över i, otippat nog, Bob Marley & The Wailers "One Love/People get ready". Jag brukar inte vara ett fan av organiserad allsång. Men något hände när Laura Mvulas konsert, full av avancerade arrangemang och intellektuellt stimulerande musik, plötsligt övergick i en tung reggaerytm, klassiska, kristallklara popackord, en melodi som känns helt självklar och ett budskap som känns förtvivlat relevant. "One love / one heart / let's get together and feel alright" - det är inte barnsligt, det är inte bullshit, det är den enda axiom som skiljer oss från sverigedemokraterna. I dessa tider när klassiska demokratiska värden ifrågasätts, allt är löst, en världsartist inte släpps in i Sverige på grund av att han kommer från Syrien och ett av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemsländer trappar upp sin statligt sanktionerade homofobi, så gick denna enkla sång rakt in i mig.

Laura Mvula gjorde helt enkelt ett starkt intryck, och jag ser fram emot att följa hennes karriär i framtiden. Inte för inte avslutade Prince sin presentation av sitt band med "and my name is Laura Mvula".

(från Nöjesguidens festivalblogg)