Foto: Jan-Olav Wedin

Förra veckan var jag på Konserthuset och såg en konsert med Rachmaninovs tredje pianokonsert. Det är den pianokonsert som killen i "Shine" blir galen av att lära sig spela, om ni minns 90-talsfilmen med Geoffrey Rush. Kungliga filharmonikerna dirigerades av ryssen Vasily Petrenko, och den makedonske pianisten Simon Trpceski var solist. Det var ganska spännande att kolla på, för det är ett så sjukt svårt stycke, man sitter som på nålar och tänker hela tiden "kommer han klara av det? Kommer han snubbla någonstans på vägen?" och man kan inte andas ut förrän den sista tonen är spelad. Men Trpceski var hur cool som helst, han hade kontroll, han var in his zone. I början tyckte jag att man anade en viss ångest eller rädsla, men det släppte efterhand, kanske för att han märkte att det gick bra.

Och allt gick bra och allt gick bra, men jag vet inte - det är inte riktigt min typ av musik. Rachmaninov var en senromantisk tonsättare, ganska konservativ till sin stil - han komponerade snygga och svåra verk, men var inte alls lika modern och framåtblickande som samtida tonsättare som Skrjabin eller Schönberg. Ungefär som Brahms försökte vara den nye Beethoven försökte han vara den nye Liszt, och i båda fallen går något förlorat - en sorts fräschör, en sorts mod, en sorts genialitet. Den tredje pianokonserten (han komponerade fyra, men det är bara tvåan och trean som spelas nu för tiden) var skriven för att han skulle ha något att spela under en USA-turné som skulle ge honom chans att briljera som pianist, som artist. Därför blir det stil framför innehåll: stycket är fullt av tvära kast och coola passager, men saknar emotionell tyngd, i alla fall i mina öron. Man kan göra denna musik bra och engagerande - lyssna (och se, framför allt slutet) på detta framförande av Olga Kern:



Men jag blev inte lika tagen av Trpceskis och Kungliga filharmonikernas framförande. Efter paus spelade musik som jag hade ännu mer svårt för: "Roms fontäner och pinjer" av Ottorino Respighi, två orkestersviter från 1909 respektive 1916. Respighi beundrade Debussy, men hans musik har inget av fransmannens finess och poetiska djup - det här var snygg men helt tom musik, som ett effektfullt soundtrack till en stumfilm. Jag satt mest och blev irriterad. Det finns en anledning till att vissa tonsättare blir ihågkomna och spelade och dyrkade, och att vissa faller i glömska eller uppskattas av ett fåtal - Respighi är ett gott exempel på detta.

Eller också får man möta musiken på dess egna premisser. Om Rachmaninovs pianokonsert är en Yngwie Malmsteen-showig konsert mer än ett beethovenskt konstverk så är den väl det, och om Respighis orkestersviter är mer muntert dekorativa än episkt feta så är de väl det. Man kanske inte ska klaga så länge musikerna spelar bra och allt låter bra - eller? Jag vet inte. Jag är emot total relativism. Ursäkta en gammaldags åsikt, men jag vill ha musik som skakar om min existens. Något annat har jag liksom inte tid med.