När Wolfgang Amadeus Mozart var 21 år gammal träffade han den unga sångerskan Aloysia Weber och blev blixtförälskad. Men hon var inte intresserad av honom. Några år senare träffade han henne igen, och han hade fortfarande känslor för henne, men då var hon gift. Han blev dock väl emottagen av Aloysia och hennes make Joseph Lange som var skådespelare och målare. Han målade ett porträtt av Mozart som aldrig blev färdigt men som ändå är det kanske mest ömsinta porträtt som finns av den unike tonsättaren.


Han ser så ensam ut.

Aloysias mamma fixade ihop Mozart med sin andra dotter Constanze, som också var sångerska, och hon och Mozart gifte sig. Mozarts pappa var dock skeptisk till bröllopet - hans officiella godkännande av äktenskapet kom först dagen efter bröllopsceremonin. Mozart, som ständigt ville vara sin far till lags, skrev till pappan och meddelade att han skulle komponera en ståtlig mässa som skulle framföras vid hans och Constanzes första besök i hemstaden Salzburg.

Mozart blev aldrig klar med mässan (en mässa ska innehålla delarna Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei - den här saknar större delen av Credo och har ingen Agnus Dei), antagligen för att han hade så mycket annat att jobba med, och det här var ju ändå ett sorts hobbyprojekt. Men ändå uppfördes mässan i Salzburg när han och Constanze kom dit, och hon var solist i den vackra arian "Et incarnatus est" (en del av mässans Credo). Hur detta gick till är något av ett mysterium, men antagligen använde sig Mozart av delar från några av sina gamla mässor (han komponerade 18 stycken totalt! Fast det är bara den här och hans Rekviem som folk bryr sig om). Det här var 1782-1783. Efter denna mässa, "den stora c-mollmässan", komponerade Mozart inget större kyrkomusikverk förrän i slutet av sitt liv, då han kämpade med sitt rekviem (som inte heller blev helt fullbordat).



I alla fall. Den här mässan har inte alls samma status inom kyrkomusik som exempelvis Bachs h-mollmässa, Händels Messias, Haydns Skapelsen, Beethovens Missa brevis eller Verdis rekviem. Det beror dels på att den är ofullständig, men framför allt på att Mozart gjorde musik som egentligen inte alls har rätt temperament för kyrkor. Hans musik sjuder av livsbejakande och är full av hittiga melodier och pumpande rytmer. Han fick verkligen anstränga sig för att "låta kyrklig", och även om han kunde göra detta extremt bra (hans "Ave Verum Corpus" är otroligt vacker) så märks det på lång väg att kyrkomusik inte var hans grej.

Därför känns det logiskt att välja just Mozart och c-mollmässan om man vill ta ett kyrkomusikverk och göra någonting annat av det. Exempelvis en balett. Det har Kungliga baletten gjort. Igår hade deras uppsättning av Mozarts c-mollmässa premiär. Jag var där. Och jag recenserade spektaklet för Expressen. Det går att läsa i tidningen idag, eller på nätet här. Check it out!