Foto: Roger Stenberg

Häromdagen var jag på Dramaten och såg Sara Stridsbergs nya pjäs "Dissekering av ett snöfall". Jag har aldrig läst något av Sara Stridsberg och har ärligt talat haft lite fördomar mot henne tidigare - tyckt att hon verkat lite manierad och även att hon... ja, det spelar ingen roll, fördomar är inte särskilt intressanta som åsikter. (Eller jo, de säger ju kanske något om den fördomsfulle, men väldigt lite om föremålet för fördomarna.) Men jag blev ändå nyfiken när jag läste om den här pjäsen och hörde recensionen i P1:s Kulturnytt, och jag är glad att jag gick dit för den var riktigt bra!

Dissekering av ett snöfall handlar om drottning Kristina. Hon som ärvde hela Sverige efter sin pappa kungen. Hon som inte ville gifta sig. Hon som abdikerade. Och som senare konverterade till katolicismen, fast det har ingen plats i pjäsen och det tycker jag var ett klokt beslut. Om man skapar fiktion baserad på ett verkligt människoöde så har man ingen skyldighet att redovisa allt som hände i denna människas liv från a till ö. Livet har ju sin egen dramaturgiska kurva - eller snarare, det är ingen snygg kurva alls, utan en rätt brokig linje som består av många småkurvor och rätt många trista raksträckor - och ett drama, oavsett om det är en pjäs, en film, en roman eller ett tv-spel, kräver en annan typ av dramaturgisk kurva, en mer rejäl och tydlig. Jag är ingen expert på detta område men det ska åtminstone finnas en början och ett slut. Och det ska gärna hända någonting däremellan. Det gör det i Dissekering av ett snöfall. Stridsberg har hittat dramat i Kristinas liv. Framförallt har hon hittat människan i Kristina.

Vad är då dramat i drottning Kristinas liv? I Stridsbergs tolkning består det av att hon är fruktansvärt ensam och befinner sig i en situation som hon själv upplever som bisarr. Hon är född i ett orättvist samhälle, i en monarki, i en tid av krig och lidande. Hon är född till barn och efterträdare till härskaren, kungen. Men hon är född till kvinna, inte till man som alla hade hoppats på. Hon är född i en könsmaktsordning. Hon tillåts aldrig glömma att hon är mindre värd som kvinna. Det finns förväntningar på henne, förväntningar som hon inte kan uppfylla för hon är en individ, inte en symbol. Det förväntas av henne att hon ska vara heterosexuell. Att hon ska gifta sig och få barn. Att hon ska tro på Gud och livet efter detta och känna samhörighet med kyrkan. Samt att hon ska vara god och klok och rättvis och konsekvent (hon är ju ändå regent). Och inte minst: tacksam över sin priviligerade position, hon ska vara fylld av stolthet och inte självhat. Men hon kan inte uppfylla någon av dessa förväntningar. Detta får mig att tycka om henne.


Ingela Olsson som drottning Kristina och Rolf Skoglund som Gustav II Adolfs spöke. Foto: Roger Stenberg

Samtidigt kan Kristina inte tänka sig vara något annat än en kung. Det är så hon ser sig själv: som kraftfull kung, inte godhjärtad drottning. Hon härskar. Hon använder sin makt för att kontrollera människorna omkring sig, skapar distans till dem, även de hon älskar och som älskar henne, hon vill vara top dog. Det vill alla som älskar någon, för att älska är att vara beroende. Kristina hatar beroendet. Hon hatar kärleken. Spyr på svagheten, föraktar den, straffar den. Men givetvis straffar hon sig själv på kuppen. Skildringen av relationen mellan Kristina och Belle är pjäsens ena stora styrka; relationen mellan Kristina och hennes döde far är den andra, och gestaltningen av Kristina själv är den tredje. Jag blev faktiskt väldigt berörd. Ingela Olsson spelar fantastiskt, och även Rolf Skoglund som den döde kungen är mycket bra. Övriga skådespelarprestationer var lite ojämna faktiskt.

Det man kan vara kritisk mot är att pjäsen är lite over the top - inte på manusplanet, men på regiplanet (jag hörde till och med att bara hälften av Sara Stridsberg användes i själva uppsättningen, galet i så fall!). Allt är skruvat ett extra varv, alla tricks som kan användas gör det, från metateater där Ingela Olsson regisserar sina medskådespelare (detta älskade iofs jag!) och scenarbetare som syns på scenen, till kalejdoskopiskt byte av roller mellan de olika skådespelarna (detta gillade jag iofs också: en gestaltning av hur repliker kan eka i ens huvud, hur vissa ögonblick spelas upp för ens inre om och om igen) till maxad scenografi som skapar en visuellt explosiv final.

Jag gillade finalen, den accentuerade det groteska i en monarkisk ceremoni, och jag kom att tänka på prinsessbröllopet häromåret, en händelse som jag noggrant undvek. Slutet, the very end, var iofs lite snopet i sin extrema antiklimax-minimalism, men å andra sidan: hur skulle de annars ha gjort? Alla visste redan hur det skulle gå. Kristina sa "fuck this" till kronan och lämnade makten och landet. Blev hon fri därigenom? Sara Stridsberg besvarar inte den frågan jakande, hon besvarar den faktiskt inte alls. Och det har jag stor respekt för - det hade kunnat bli så tillrättalagt och klingat falskt, om allt slutat med en lycklig abdikation. Kristina var ingen lycklig människa och det vore osannolikt om hon skulle bli nöjd och harmonisk bara av att abdikera (kanske blev hon det ändå, genom katolicismen, men det är en annan historia). I Dissekering av ett snöfall slänger hon kronan inte som en gest av initiativrikedom och självförtroende, utan snarare av desperation och kraftlöshet. Hon pallar inte längre, helt enkelt. Hennes blick är helt tom. Som ett litet barn som har gråtit så länge att det inte har något mer kvar att uttrycka.


Foto: Katja Frederiksen
#1 - - Stefan:

Hej! Jag undrar varför bloggen heter Annika Flynner? Vem är det?
MVH

#2 - - Nicholas:

Hej Stefan! När jag började blogga ville jag vara anonym. Jag valde "Annika Flynner" som pseudonym eftersom det var namnet på en fiktiv musikskribent på tidningen Pop på 90-talet som var sur och kritisk mot allt, precis som jag var just då. Sen har det hängt kvar. MVH