Agnes - Veritas

Agnes söker efter de starka melodierna, de stora låtarna. På sitt fjärde album Veritas lyckas hon bättre än någonsin tidigare. Singeln One Last Time är den sortens ballad som sätter sig som en tagg i bröstet, och även om ingen annan låt på skivan är lika mäktig så håller den hög klass rakt igenom. Det är dansant radiopop, men med mer moderna och krispiga produktioner än på Agnes tidigare skivor. Hon har höjt ribban för sig själv som artist. Förhoppningsvis blir nästa album en riktig fullträff.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Cat Power - Sun

Med den underbara sydstatsoulinspirerade skivan The Greatest 2006 nådde Chan ”Cat Power” Marshall äntligen ut till lite större massor, och hon ägnade de nästföljande åren åt att turnera med ett rockigt band och att släppa ett coveralbum som befäste släktskapet med americana-traditionen. Men i grunden har Cat Power alltid varit en artist som är arketypiskt indie – hennes kombination av stenhård nonchalans och ett plågat inre har resulterat i sylvassa låtar som skrämt bort lika många som de vunnit innerliga fans. Den artisten hörs igen på Sun, och det är en mycket välkommen comeback. Här utmanar Cat Power sig själv genom att basera låtarna på programmerade trummor och minimalistiska loopar snarare än trygga poprefränger. Det känns aldrig påklistrat och ängsligt, bara fräscht och naturligt. Ännu en triumf för rockens coolaste.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Animal Collective - Centipede Hz

Animal Collectives väldigt personligaTechnicolor-krautrock.har alltid varit en acquired taste, men gruppen har rört sig mer och mer mot det poppiga och harmoniskt välljudande hållet – förra skivan, Merriweather Post Pavillon var sensationellt bra. På Centipede Hz går de delvis tillbaka till den hysteriska kakafonin som utmärkte gruppens tidigare skivor – det här är rejält utmattande musik – men samtidigt finns här melodier och ljud som fångar ens uppmärksamhet. Att fyramannabandet har så många kreativa idéer att de exploderar är både deras styrka och deras svaghet, och även om Centipede Hz inte är ett helgjutet album är det svårt att inte bli fascinerad.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Jens Lekman - I Know What Love Isn’t

När Jens Lekman släppte sina första låtar hösten 2003 framstod han som en indie-messias, någon som lyckades förena romantiskt vemodiga kärlekssånger med Jonathan Richmansk humor och modern The Avalanches-inspirerad samplingskonst. Men ju större han blev, desto tråkigare blev han, och när andra fullängdsalbumet släpptes 2007 var han en lika avgudad som meningslös artist. Därför är det mycket glädjande att nya albumet följer ett nytt spår – här finns inga självmedvetna poser eller klämkäcka popdängor, bara bittra minnen, sammanbiten kärlekssorg och genuint vackra arrangemang. Det är det renaste och rakaste som Jens Lekman spelat in. Och i mörkret – i skivans sista låt Every Little Hair Knows Your Name – lyckas den subtila humorn göra comeback.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



JJ DOOM - Keys to the Kuffs

Hiphopens Cyrano de Bergerac, det maskklädda freaket MF DOOM, är lika beundrad för sina stream of conciousness-texter som för sina schizofrena beats. Men han kommer mest till sin rätt när han överlåter produktionen åt en samarbetspartner och koncentrerar sig helt och hållet på sina mystiska ordsvador. Danger Mouse-samarbetet The Mouse and the Mask var en överskattad skiva, men nya Keys to the Kuffs med beats av Jneiro Jarel är den bästa skiva MF DOOM gjort sedan 2004 års mästerverk Madvillainy. Här finns inte bara de sedvanliga skruvade samplingarna utan även modernt elektroniskt mörker, ett nytt territorium för MF DOOM som får honom att låta mer vital, inspirerad och angelägen än på länge.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Trey Songz - Chapter V

Trey Songz tävlar med Usher om att vara soulvärldens sexatlet nummer ett. Genrens kung R. Kelly har gått vidare till andra (artistiska) erövringar, Chris Brown har halkat in på en bad boy-/förbrytare-som-får-kärleksbrev-i-fängelset-nisch och Lloyd är ännu ingen riktig superstjärna. Trey är coolare och roligare än den märkligt osympatiske Usher, men har ändå inte riktigt den gamle rävens hitkänsla. Dessutom är han så ivrig och övertydlig i sitt sexskryt att han ibland blir ofrivilligt komisk. Chapter V skiljer sig inte nämnvärt från Trigga Treys två senaste album – som vanligt finns det några få låtar som sticker ut (denna gång heter de Playin’ Hard, Heart Attack och Never Again) och väldigt många som är antingen anonyma eller riktigt trista. R&B har varit musik inriktad på singlar snarare än album i ett halvt sekel, så ingen lär bli chockbesviken på Chapter V, men ingen lär heller bli begeistrad.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



DJ Khaled - Kiss the Ring

Ännu en sommar, ännu en DJ Khaled-skiva som föregås av en raphit med stora gäster – denna gång är det I Wish You Would med Kanye West och Rick Ross. Kiss the Ring bjuder på samma recept som fjolårets We the Best Forever, möjligen med lite mindre R&B och lite mer mörker och allvar i mixen (Suicidal Thoughts). DJ Khaled är en i grund och botten opersonlig ”artist” – hans vokala insatser begränsar sig till att han vrålar sitt namn då och då, och som producent har han nöjt sig med att hjälpa till på ett hörn på ett par låtar – men det är inget problem om man ser hans album som samlingsskivor med aktuella rapartister. Bästa låten är mötet mellan 90-talsveteranerna Scarface, Nas och DJ Premier och 00-talets producentkungar av sydstatsrap, J.U.S.T.I.C.E. League. Låten, som på ett oväntat lyckat sätt förenar de olika traditionerna, har fint nog döpts till Hip Hop.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)