Jag fick en liten podcastkris i somras. Det kändes som att väldigt många gjorde podcasts och att de flesta var slappa produkter gjorda av sköna killar som inte hade något problem med att ta utrymme i media - indeed, de som tog mest utrymme var de som hade utrymme från början. Jag ville inte vara en del av det där. Lite som att författare som blir refuserade kör print-on-demand och får ut sina böcker ändå kändes det som att folk som kanske inte var tillräckligt bra för att göra radio styrde upp en podcast och fick ut sitt ovärderliga snack ändå. Det fanns anledning till att bli skeptisk. Även om man gör en podcast endast för sin egen skull, för att det är kul (det var vad What It Do var för mig) så finns det anledning att vara självkritisk - för man tar ändå det där utrymmet, man säger ändå åt folk att lyssna på ens grej, och varför gör man det? Är inte det motsatsen till ödmjukhet, är inte det osympatiskt och pinsamt? Borde man inte bara hålla käften och tygla sin hybris?

Ja, det var en liten kris, men en konstruktiv sådan, för den fick mig och Petter att bestämma oss för att göra något som var intressant på riktigt om vi ändå ska göra en podcast. Inte så att det måste bli superseriöst, men att vi ändå har någonting som vi pratar om (som inte bara är en känd artist vars karriär vi går igenom kronologiskt), att vi har någonting att säga. Vår första podcast efter sommaruppehållet kom därför att handla om producenter inom popmusik. Vi bjöd in vår fina vän Fanny Lindgren Agazzi och alla tre fick välja två producenter var som vi snackade om. Fanny valde Tricky Stewart och Jari Haapalainen, Petter valde Björn Olsson och Araabmuzik och jag valde Willie Mitchell och Timbaland. Det blev ett rätt kul samtal, som blev så långt att vi delade upp det i två program. Nu kan du lyssna på dem! Hoppas någon gillar det.

What It Do # 4 - producentspecial (del 1) på SoundCloud, iTunes, som mp3 eller på vår blogg

What It Do # 4 - producentspecial (del 2) på SoundCloud, iTunes, som mp3 eller på vår blogg