Förra veckan var jag på bio och såg Palme-filmen. Den var bra! Älskar Palme. Det var också lol att se hans barndomsvänner från Östermalm som var gamla och välmående och säga saker som "han hade nog trivts bättre i en borgerlig regering, han var en överklassgrabb" och "det var lite förvånande att Lisbeth blev ihop med honom, han var inte så himla snygg, jag hade kunnat bli ihop med henne". Men framförallt var det en clean film, man fick berättelsen om Palmes liv berättat i enkel och effektiv kronologisk form. För mig, som ännu inte orkat läsa Henrik Berggrens biografi (det är en av de böcker i min bokhylla som ger mig mest dåligt samvete) var det guld värt. Tidigare har Palmes liv framstått i enstaka ögonblick - de fantastiska talen, besöket på kårhusockupationen, IB-affären, valförlusten, comebacken i början av 80-talet, mordet. Men jag har inte riktigt sett hela historien. Och precis som med "Woody Alllen: A Documentary" var nästan barndomen och ungdomen det som var det mest intressanta, i alla fall var det denna tid jag visste minst om.

Filmens sista scen, Palmes begravning och den unga Anna Lindhs ord om att man kan döda människor men inte idéer... det var hjärtskärande. Det är så sjukt att Palme är död. Och det är så sjukt att Anna Lindh är död. Folk som dör i förtid, jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Det är en anomali i universum. Eller också är det tvärtom, att det är vi som lever som är ovanligt tursamma, vi som inte har blivit dödade av våld eller olyckor eller sjukdomar. Jag tänker ofta på David Cronenbergs film "A history of violence" och att den titeln kan läsas på två sätt: att filmen är en berättelse om våld, eller att mänsklighetens historia är präglad av våld. Alla krig, alla folkmord, alla våldtäkter och mord. Jag såg en tavla på Instagram häromdagen, min vän Anna som är i Florens tog en bild på någon renässansmålning av Caravaggio eller någon, man såg ett fältslag där en riddare sticker ett svärd genom både en kvinna och hennes spädbarns huvud. Sådana scener tillhör inte fantasin, de tillhör vår historia, och vår nutid. Överallt våld, destruktivitet och död, på så många platser i världen.

Att du och jag inte har det så, att jag kan sitta här och blogga och du kan sitta där och läsa, det är helt sjukt egentligen. Vi har en sån bisarr tur. Och det är just det som är grejen med Palme: han fattade att han hade tur, han fattade att han var privilegierad. Och i denna insikt, och i empatin med de som inte var lika priviligierade, fann han sitt politiska incitament. Hans politiska vilja var lika stor som hans empati. Det är det som imponerar så mycket på mig. Jag ser inte det i dagens svenska politiker. Alla vill förvalta, putsa det svenska samhället, framstå som regeringsdugliga. Börjar man snacka om empati och solidaritet framstår man som en blödig pajas. Det är en hård värld vi lever i.


Igår såg jag en helt annan film, "The Imposter" som också är en dokumentär (premiär nästa vecka). Berättelsen om en fransk hemlös kille som lurar en amerikansk familj att han är deras tonåriga son som försvann tre år tidigare. En otroligt-men-sant-historia, men gör det automatiskt filmen bra? Det fanns två intressanta spår som båda gick förlorade. Det ena var: vem är den här killen, hur fungerar han, hur såg hans liv ut innan den här episoden, hur ser det ut idag (han har fru och tre barn, fick man veta i eftertexterna!), vad är hans syn på moral, hur stort var hans behov av kärlek och trygghet? Inget av det. Det andra var: hur kom det sig att den här familjen valde att tro att någon som uppenbarligen inte såg ut som deras son, talade engelska med fransk brytning och verkade mycket äldre än han sa sig vara, att de valde att se honom som sin son? Hur stort var deras behov av att tro att den älskade familjemedlemmen inte hade dött, hur stort är människans behov av självbedrägeri, var går gränsen, finns det någon gräns? Hur har de mått sedan bluffen avslöjades (det var 1998), hur ser de på familj och lycka och sorg och bitterhet idag? Inget av det. Det sista som de sa var "fuck him!". Sen fick man ett helt meningslöst sidospår, en klyschig privatdetektiv som trodde att han hade någonting på spåret men antiklimaktiskt nog inte hade det. Lägg därtill riktigt billigt manipulativ musik. Det var som en dålig direkt-till-tv-dokumentär på TV4. Jag fattar inte att den här filmen har hyllats av vissa kritiker. Men men.