Bästa livet

På 90-talet gillade jag inte Mariah Carey. Hon var töntig och sjöng trista ballader, tyckte jag. När Voxpop spelade "Honey" var jag skeptisk - det kändes falskt och påklistrat, den där nya hiphop/R&B-grejen. Men när "Heartbreaker" kom ett par år senare föll jag som en fura (mixtapekillen DJ Clue producerade den låten, och jag har denna teori om honom och varför han försvann från hiphopscenen: han är tät for life pga pengarna som rullar från den låten, och därför behöver han inte jobba eller skapa något nytt, han är som Hugh Grant i "About a boy"). En så underbar poplåt, Jay-Z:s vers var perfekt och Mariah var omöjlig att inte älska - att hon inte lät street som Mary J Blige eller Lauryn Hill spelade ingen roll. Jag upptäckte "Fantasy" och tycker än idag att det är en av 90-talets bästa singlar, och jag minns hur lycklig jag var när jag hittade "Honey"-singeln på en skolresa till Prag våren 2001.

Mariahs karriär har haft en bra dramaturgi. Från ung präktig sångfågel - säkerligen en image som odlades mer av hennes skivbolag än henne själv - till vuxen nyskild lofe-loving partyprinsessa, till stjärna på dekis som fick ett nervöst sammanbrott och därefter räknades ut av alla, till den bländade comebacken med "We belong together" (förra decenniets bästa låt?) och skivan "The Emancipation of Mimi" där hon tog kommando över sitt artisteri på ett sätt hon aldrig gjort tidigare, och tystade alla kritiker. Nu är hon en härlig 42-årig superartist som är ultraproffsig och samtidigt soft på ett sätt som unga oerfarna artister aldrig kan vara. Hon kan samarbeta med vem hon vill och har en klar bild om vem hon vill samarbeta med. På skivan "E=MC2", hennes bästa album om du frågar mig, är en låt gjord av The-Dream och Tricky Stewart ("Touch my body"), och den lät så bra att hon lät Dream och Tricky göra nästan hela hennes nästföljande album.

Nuförtiden ägnar sig Mariah inte lika mycket åt vokalakrobatik som under de första åren - kanske är rösten inte heller lika omfångsrik, tonmässigt? - men hon är mycket mer närvarande i sångerna, hon känns mer personlig, och det smäller högre i min bok. Hon är sexig på riktigt, hon kan vara cool, men hon kan också vara mysig på ett sätt som vittnar om hennes good girl-förflutna - inte på ett irriterande sätt, utan på ett charmigt sätt. Mariah Carey är helt enkelt en av mina absoluta favoritartister (jag lyssnar aldrig på Mary J Blige eller Lauryn Hill nuförtiden, inte för att de är dåliga men i alla fall), och häromdagen gjorde jag på allmän begäran en Spotify-playlist med hennes bästa låtar. Det blev inte 20, inte 30 utan 50 stycken - från Clivillés & Cole-producerade "Make it happen" från 1991 till sommarens tunga möte med Rick Ross och Meek Mill, "Triumphant". Lyssna här!