Lyssna: CD-revyn i P2 20121007 12:04

I söndags var jag för första gången med i Sveriges hårdaste musikkritikforum, CD-revyn i P2. Det var kul! Fyra nyutkomna skivor med klassisk musik recenserades av en panel bestående av mig själv, DN:s Tomas Anderberg och Maria Lindal som är konsertmästare och konstnärlig ledare för REBaroque samt programledaren Johan Korsell. Lyssna gärna! Det är två timmar men det är en massa musik, inte bara snack. Det var de här skivorna vi gick igenom:


Mahler har jag svårt för, inte för att han är dålig utan för att han är just - svår. Men alla hans symfonier är inte lika bra, och den här tyckte jag helt enkelt inte höll. Jag gav den 3 radioapparater av 5 (trots det fina skivomslaget med Egon Schiele-tavlan). Jag tror att jag kommer att lyssna på Mahler väldigt mycket om typ tio år, när jag har gått till botten med Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och Brahms (och Miles Davis, Theloious Monk, Bud Powell och John Coltrane) - men kanske först då.


Antonín Dvořáks "Zigeunermelodien" (trots skivans titel heter inte Dvořáks sånger så, däremot komponerade Brahms ett gäng sånger några år senare som fick heta just "Zigeunerlieder") var otroligt bra. Jag hann inte säga det i programmet, men de ”Bibliska sånger” som avslutar skivan (efter "Zigenarmelodier" och "Mähriska duetter", Dvořáks genombrottshit) är väldigt fina. Han skrev dem när han bodde i USA i början av 1890-talet. Det måste ha varit en dubbel upplevelse för Dvořák att vara i USA, för han blev verkligen uppskattad där till skillnad från det snobbiga och rasistiska Wien. USA var ett land bestående av invandrare - att han kom från Tjeckien och inte från Österrike var inte lika mycket en nackdel för honom där. Men samtidigt måste det ha känts mycket långt hemifrån. Dessutom hade han nu fyllt 50 och började bli gammal. Man hör en annan människa i de här sångerna, de är mer stilla grubblande och lågmält melankoliska, även om de inte alltid har långsamma tempi. Så det är en skiva som fångar flera sidor av Dvořák. Jag gav den 5 radioapparater i betyg.


Det här var en nice skiva med kammarmusik (för fyra, fem och sex stråkar) av de tre ryssarnna Borodin, Glazunov och Arenskij. Man delar ibland in musik från andra halvan av 1800-talet i absolut musik och programmusik, eller Brahms-liknande musik och Wagner-liknande musik. Men - man skulle också kunna dela in den här tidens musik i nationalistisk och icke-nationalistisk musik. När man pratar om nationalism i konst idag är det lätt att man associerar till bakåtsträvande och instängdhet, men på 1800-talet handlade det om att bygga något nytt, det kunde vara en väldigt vital kraft. Det hörs hos Grieg, det hörs hos Dvořák och det hörs hos ”de fem” i Ryssland (Balakirev, Musorgskij, Rimskij-Korsakov, Borodin och Cui). Det var ju detta som skilde dem från Tjajkovskij – han ville göra musik som inte visste några nationer, som om den var gjord i Wien, men de fem ville verkligen göra rysk musik, så deras musik blev mycket mer originell och experimentell. Borodin var en av de fem – Glazunov och Arenskij var det inte, men de var lärjungar och ingick i samma krets fast var en generation yngre. Men det jag vill komma till är att denna kammarmusik sticker ut i det här sammanhanget, för den låter inte lika nationalistisk och anti-klassisk som orkestermusiken och operorna som samma gäng gjorde. Det här låter som något som skulle kunna vara gjort av Brahms eller Saint-Saëns eller för den delen Tjajkovskij. Om man jämför med Debussys stråkkvartett, som kom på 1890-talet, är det här väldigt konventionell kammarmusik. Men väldigt lättillgänglig och vacker. Jag gav den 4 radioapparater i betyg.


Sist recenserade vi en skiva med musik från det sena 1500-talets Venedig. Det mesta, men inte allt, var komponerat av Andrea Gabrieli och hans brorson Giovanni Gabrieli. Jag tyckte att det var en intressant clash mellan autenticitet och subjektivt drömmande, och gav den en fyra i betyg.