Jag vet inte hur det kom sig, men förra veckan blev en ovanligt kulturtät vecka för mig. Det började med att jag kom hem från jobbet i måndags och såg att jag fått ett brev, ett stort svart kuvert från Bonniers konsthall. Jag var bjuden till en middag på onsdagen, ett evenemang som skulle sammanfalla med ett nytt konstverk av Carl Michael von Hausswolff. Eftersom jag är fattig och älskar gratis mat, och inte hatar konst, tackade jag ja. Att jag inte kände någon som skulle dit avskräckte inte mig.
Det hela var mycket märkligt och fascinerande. Man kom dit, leddes in i ett stort mörkt rum där långbord var uppdukade för middag. Jag tog en plats och satte mig och märkte att ur högtalarna hördes ett högljutt brummande som skapade en känsla av obehag. Carl Michael von Hausswolff presenterades och presenterade sitt konstverk "I Died Here (Matter IV)" som vi skulle få höra uruppförandet av - samtidigt som vi åt mat. Han sa att han tyckte att det var en trevlig idé att njuta av en god måltid samtidigt som man upplevde konst. Men jag tror det var en listig lögn. I själva verket blev vi, middagsgästerna, en del av konstverket. Han hade spelat in ljud från ett rum på Drottningholms slott som sägs vara hemsökt av ett spöke, och genom att spela upp ljud på olika frekvenser, som behandlades genom diverse effekter, suggererade han fram ljudet av detta spöke. Ljudet, eller ljuden, blev högre och högre, mer och mer intensiva, och till slut gick det inte längre att föra en normal konversation med främlingarna omkring sig. Det kändes som en nedstigning i Hades. Maten verkade ha temat "mörk färg" - till förrätt var det blodpudding med bacon och en mörk sky, till huvudrätt svart pasta med en mörk svampsås och till efterrätt chokladmousse. Rödvin till det. Men att sitta där och äta kändes mer och mer absurt, fast det som gjorde konstverket briljant var att det hade varit lika galet att ställa sig upp och gå, liksom fly fältet, som det var att sitta kvar och låtsas som ingenting. Alla reaktioner, alla människor i rummet var relevanta för konstverket. Jag fick känslan av att sitta på en vanlig middag när atombomber plötsligt börjar falla utanför. Vad gör man i en sån situation? Ingen vet. Jag tyckte att detta performance var helt toppen.
Jakob Ojanen, från serien "These walls don't lie"
Dagen därpå gick jag till Galleri Anna Thulin där min vän Jakob Ojanen ställde ut tillsammans med Vanja Lindberg och Love E Lundell. "Reconstructing Scenes" kallades utställningen som gick ut på att de tre konstnärerna valt ut alldagliga miljöer som de använt och förändrat för att skapa nya världar och nya scener. Vanja Lindbergs minituöst utförda dockhus var fina. Och Jakos tavlor, där måleri och fotografi smälte samman, tyckte jag väldigt mycket om. Kolla in!
Runt hörnet från Galleri Anna Thulin ligger ett annat galleri som heter Young Art (faktum är att det ligger väldigt många gallerier i de här krokarna) och där ställde faktiskt Jakobs bror Joakim Ojanen ut sin konst! Se ovan. Eklektiskt och coolt. Alltså mysiga syskon, tröttnar aldrig på det.
Fredrik Söderberg, "At the feet of the guru" (2012)
Sedan bar det av till Galleri Riis runt hörnet från Fredsgatan 12 som var kvällens huvudsakliga destination. Det var vernissage för Fredrik Söderbergs utställning. Hans måleri utmärks av ockulta teman, symboler och det mänskliga psykets kompexitet. Så tolkade i alla fall jag hans motiv, som var ett smörgårdsbord av labyrinter, religiös mystik och och jungiansk psykologi. Pretty cool alltså. Tavlan ovan är inte direkt representativ, de andra var mycket mer mjuka och matta i sina färger, lite dunkelt sådär.
På vägen dit snubblade jag in på Galleri Magnus Karlsson där bland andra Johanna Karlsson ställer ut. Jag blev helt tagen av hennes små modeller av natur, de ser ut som om de var uthuggna av Gud och liksom konserverade. De såg ut som små öar som svävade i luften, och om man gick nära såg man den underbar detaljrikedomen i exempelvis träden. Asbra!
I lördags gick jag till Moderna Museet för att se utställningarna med Wolfgang Tillmans och Picasso & Duchamp. "Det är bara en massa Vice-foton" sa min kompis Martín om Tillmans bilder när jag gick in och han gick ut, men jag håller inte med. Visst finns det en massa nittiotalistiska bilder på ungdomar och ungdomskulturer med mycket naket, kroppsvätskor och dekadens. Men det finns också väldigt mycket annat, inklusive en romantisk och besjälad inställning till omvärlden. Bilden ovan är en av många abstrakta foton som Tillmans framställt i sitt fotolabb. Just denna föll jag för eftersom jag tycker den ser ut som en kyss. Mannen till vänster, kvinnan till höger... snyggt käkben där uppe... eller det kanske bara är jag? Spelar ingen roll. I liked it.
Pablo Picasso, "Minotaure caressant une dormeuse", från Suite Vollard (1933)
Sedan var det dags för "Picasso vs Duchamp - He was wrong". Jag tyckte att hela konceptet att ställa upp två konstnärskap bredvid varandra och jämföra dem kändes kul och fräscht! Först såg man allt Duchamp gjorde och blev impad och uppfylld av en härlig frihetskänsla. Sedan såg man Picasso och fattade vad han syftade på med att Duchamp "hade fel"... att måleriet är inte alls var uttömt på möjligheter och magi, att konsten inte helt och hållet nått hade vägs ände 1912, att revolution inte var det enda alternativet. Oavsett om man höll med om detta eller inte - det var svårt att inte hålla med eftersom Picassos måleri är så jävla häftigt och överväldigande - så var det en kul utgångspunkt för utställningen, det gjorde Picasso mer levande. Han blev något mer än en maskin som fick ur sig fantastisk konst, han blev en person med en uppsättning åsikter, en filosofi. Och jag har nog aldrig gillat Picasso mer än vad jag gjorde i lördags. Det slog mig att han är som Beethoven - han bemästrade det klassiska hantverket, han kunde ha blivit en ny Rembrandt om han hade känt för det (precis som Beethoven kunde ha blivit en ny Mozart om han känt för det), men han ville vidare, så han demonterade och förvrängde och skapade något nytt, något oerhört och chockerande och helt briljant. Att titta på Picassos verk från 1900-talets allra första år är som att lyssna på Beethovens verk från 1790-talet, man blir helt stum av skönheten och skickligheten och blir ännu mer stum eftersom man vet vad som skulle komma sedan! Vilket mod, vilket konstnärligt självförtroende, vilken fantastisk intuition.
För övrigt sa John Cage "Beethoven was wrong!" men det är en annan historia. Men det ekar lite av konflikten mellan Duchamp och Picasso. Cage ansåg i och för sig att det var Beethoven, den store förnyaren, som stod för det livsfarligt konservativa. Well, efter 150 år av kollektiv Beethovendyrkan från etablissemanget kanske det blir så i alla fall.
Jag avslutade veckan med att gå på konsert (jag var även på tre konserter på fredagkvällen, på jazzfestivalen, men det var i tjänst så det räknas inte riktigt) med musik av Johann Sebastian Bach. Det var i Uppenbarelsekyrkan, som jag gått förbi tusen gånger under promenader från Aspudden till Telefonplan, men aldrig besökt. Den var otroligt vacker på insidan! Bachs "Das Wohltemperierte Klavier" spelades av cembalisten Johan Lindström - inte alla 48 preludierna och fugorna (det hade tagit en evighet - när de spelas in på skiva blir det alltid 4 cd-skivor) utan de första tolv från den första boken, från 1722 (den andra kom två decennier senare). Väldigt vacker musik. Jag har haft svårt för cembalo tidigare, men börjar komma över det. Det var ju det instrumentet som Bach spelade på själv, så det finns en poäng med att höra hans verk på cembalo. Kanske i synnerhet när man ser en konsert, på skiva kan cembaloljudet bli lite väl stickigt och hårt. Jag gjorde för övrigt en Spotify-playlist med mina tio favoriter av den första bokens preludier för några veckor sedan. Richter spelar piano. Lyssna gärna!
Igår såg jag också Douglas Sirks film "Allt that heaven allows" från 1955. Fantastisk subtil kritik av medelklassen och förortshelvetet, Jane Wyman är fenomenal i huvudrollen. Ett halvt sekel före "Mad Men" och "Far from heaven" (och mycket bättre än den sistnämnda). Så ovanligt - och ännu mer ovanligt då - att portättera en familj där barnen är själviska as trots att de är välartade, lyckliga och snälla. Rekommenderas varmt!
Det hela var mycket märkligt och fascinerande. Man kom dit, leddes in i ett stort mörkt rum där långbord var uppdukade för middag. Jag tog en plats och satte mig och märkte att ur högtalarna hördes ett högljutt brummande som skapade en känsla av obehag. Carl Michael von Hausswolff presenterades och presenterade sitt konstverk "I Died Here (Matter IV)" som vi skulle få höra uruppförandet av - samtidigt som vi åt mat. Han sa att han tyckte att det var en trevlig idé att njuta av en god måltid samtidigt som man upplevde konst. Men jag tror det var en listig lögn. I själva verket blev vi, middagsgästerna, en del av konstverket. Han hade spelat in ljud från ett rum på Drottningholms slott som sägs vara hemsökt av ett spöke, och genom att spela upp ljud på olika frekvenser, som behandlades genom diverse effekter, suggererade han fram ljudet av detta spöke. Ljudet, eller ljuden, blev högre och högre, mer och mer intensiva, och till slut gick det inte längre att föra en normal konversation med främlingarna omkring sig. Det kändes som en nedstigning i Hades. Maten verkade ha temat "mörk färg" - till förrätt var det blodpudding med bacon och en mörk sky, till huvudrätt svart pasta med en mörk svampsås och till efterrätt chokladmousse. Rödvin till det. Men att sitta där och äta kändes mer och mer absurt, fast det som gjorde konstverket briljant var att det hade varit lika galet att ställa sig upp och gå, liksom fly fältet, som det var att sitta kvar och låtsas som ingenting. Alla reaktioner, alla människor i rummet var relevanta för konstverket. Jag fick känslan av att sitta på en vanlig middag när atombomber plötsligt börjar falla utanför. Vad gör man i en sån situation? Ingen vet. Jag tyckte att detta performance var helt toppen.
Jakob Ojanen, från serien "These walls don't lie"
Dagen därpå gick jag till Galleri Anna Thulin där min vän Jakob Ojanen ställde ut tillsammans med Vanja Lindberg och Love E Lundell. "Reconstructing Scenes" kallades utställningen som gick ut på att de tre konstnärerna valt ut alldagliga miljöer som de använt och förändrat för att skapa nya världar och nya scener. Vanja Lindbergs minituöst utförda dockhus var fina. Och Jakos tavlor, där måleri och fotografi smälte samman, tyckte jag väldigt mycket om. Kolla in!
Runt hörnet från Galleri Anna Thulin ligger ett annat galleri som heter Young Art (faktum är att det ligger väldigt många gallerier i de här krokarna) och där ställde faktiskt Jakobs bror Joakim Ojanen ut sin konst! Se ovan. Eklektiskt och coolt. Alltså mysiga syskon, tröttnar aldrig på det.
Fredrik Söderberg, "At the feet of the guru" (2012)
Sedan bar det av till Galleri Riis runt hörnet från Fredsgatan 12 som var kvällens huvudsakliga destination. Det var vernissage för Fredrik Söderbergs utställning. Hans måleri utmärks av ockulta teman, symboler och det mänskliga psykets kompexitet. Så tolkade i alla fall jag hans motiv, som var ett smörgårdsbord av labyrinter, religiös mystik och och jungiansk psykologi. Pretty cool alltså. Tavlan ovan är inte direkt representativ, de andra var mycket mer mjuka och matta i sina färger, lite dunkelt sådär.
På vägen dit snubblade jag in på Galleri Magnus Karlsson där bland andra Johanna Karlsson ställer ut. Jag blev helt tagen av hennes små modeller av natur, de ser ut som om de var uthuggna av Gud och liksom konserverade. De såg ut som små öar som svävade i luften, och om man gick nära såg man den underbar detaljrikedomen i exempelvis träden. Asbra!
I lördags gick jag till Moderna Museet för att se utställningarna med Wolfgang Tillmans och Picasso & Duchamp. "Det är bara en massa Vice-foton" sa min kompis Martín om Tillmans bilder när jag gick in och han gick ut, men jag håller inte med. Visst finns det en massa nittiotalistiska bilder på ungdomar och ungdomskulturer med mycket naket, kroppsvätskor och dekadens. Men det finns också väldigt mycket annat, inklusive en romantisk och besjälad inställning till omvärlden. Bilden ovan är en av många abstrakta foton som Tillmans framställt i sitt fotolabb. Just denna föll jag för eftersom jag tycker den ser ut som en kyss. Mannen till vänster, kvinnan till höger... snyggt käkben där uppe... eller det kanske bara är jag? Spelar ingen roll. I liked it.
Pablo Picasso, "Minotaure caressant une dormeuse", från Suite Vollard (1933)
Sedan var det dags för "Picasso vs Duchamp - He was wrong". Jag tyckte att hela konceptet att ställa upp två konstnärskap bredvid varandra och jämföra dem kändes kul och fräscht! Först såg man allt Duchamp gjorde och blev impad och uppfylld av en härlig frihetskänsla. Sedan såg man Picasso och fattade vad han syftade på med att Duchamp "hade fel"... att måleriet är inte alls var uttömt på möjligheter och magi, att konsten inte helt och hållet nått hade vägs ände 1912, att revolution inte var det enda alternativet. Oavsett om man höll med om detta eller inte - det var svårt att inte hålla med eftersom Picassos måleri är så jävla häftigt och överväldigande - så var det en kul utgångspunkt för utställningen, det gjorde Picasso mer levande. Han blev något mer än en maskin som fick ur sig fantastisk konst, han blev en person med en uppsättning åsikter, en filosofi. Och jag har nog aldrig gillat Picasso mer än vad jag gjorde i lördags. Det slog mig att han är som Beethoven - han bemästrade det klassiska hantverket, han kunde ha blivit en ny Rembrandt om han hade känt för det (precis som Beethoven kunde ha blivit en ny Mozart om han känt för det), men han ville vidare, så han demonterade och förvrängde och skapade något nytt, något oerhört och chockerande och helt briljant. Att titta på Picassos verk från 1900-talets allra första år är som att lyssna på Beethovens verk från 1790-talet, man blir helt stum av skönheten och skickligheten och blir ännu mer stum eftersom man vet vad som skulle komma sedan! Vilket mod, vilket konstnärligt självförtroende, vilken fantastisk intuition.
För övrigt sa John Cage "Beethoven was wrong!" men det är en annan historia. Men det ekar lite av konflikten mellan Duchamp och Picasso. Cage ansåg i och för sig att det var Beethoven, den store förnyaren, som stod för det livsfarligt konservativa. Well, efter 150 år av kollektiv Beethovendyrkan från etablissemanget kanske det blir så i alla fall.
Jag avslutade veckan med att gå på konsert (jag var även på tre konserter på fredagkvällen, på jazzfestivalen, men det var i tjänst så det räknas inte riktigt) med musik av Johann Sebastian Bach. Det var i Uppenbarelsekyrkan, som jag gått förbi tusen gånger under promenader från Aspudden till Telefonplan, men aldrig besökt. Den var otroligt vacker på insidan! Bachs "Das Wohltemperierte Klavier" spelades av cembalisten Johan Lindström - inte alla 48 preludierna och fugorna (det hade tagit en evighet - när de spelas in på skiva blir det alltid 4 cd-skivor) utan de första tolv från den första boken, från 1722 (den andra kom två decennier senare). Väldigt vacker musik. Jag har haft svårt för cembalo tidigare, men börjar komma över det. Det var ju det instrumentet som Bach spelade på själv, så det finns en poäng med att höra hans verk på cembalo. Kanske i synnerhet när man ser en konsert, på skiva kan cembaloljudet bli lite väl stickigt och hårt. Jag gjorde för övrigt en Spotify-playlist med mina tio favoriter av den första bokens preludier för några veckor sedan. Richter spelar piano. Lyssna gärna!
Igår såg jag också Douglas Sirks film "Allt that heaven allows" från 1955. Fantastisk subtil kritik av medelklassen och förortshelvetet, Jane Wyman är fenomenal i huvudrollen. Ett halvt sekel före "Mad Men" och "Far from heaven" (och mycket bättre än den sistnämnda). Så ovanligt - och ännu mer ovanligt då - att portättera en familj där barnen är själviska as trots att de är välartade, lyckliga och snälla. Rekommenderas varmt!