Violinisten Nils-Erik Sparf
 
I lördags var jag på kammarmusikkonsert i Allhelgonakyrkan. Det var länge sen! Jag älskar den kyrkan, så fin, helt i trä, mycket mer välkomnande och sympatisk än tunga stenkyrkor (som kan ha en annan sorts dragningskraft). Även musiken var av ett annat format än en mastig symfonikonsert på Berwaldhallen eller Stockholms konserthus. Violinisten Nils-Erik Sparf och pianisten Bengt Forsberg spelade fyra violinsonater, varken mer eller mindre.

Först Mozarts sonat i A-dur från 1778. Moz var 22 år gammal när han komponerade den, och egentligen tillhör detta perioden innan han blev verkligt intressant. Jag pratar om de sista tio åren i hans liv (1782-1891) när han bodde i Wien och komponerade fantastiska symfonier, pianokonserter och operor, och även asbra stråkkvartetter etc. ”Underbarnet Mozart” är jag inte så intresserad av – även hans mogna musik är barnsligt glättig så det räcker och blir över på vissa ställen. Men den här violinsonaten var faktiskt riktigt bra! Och lite ovanlig till sin form för att vara en sonat från den här tiden – istället för tre satser hade den bara två, en snabb och en långsam som hade sex variationer. En utmärkt aptitretare.

Sedan kom en sonat av engelsmannen Frederick Delius (1862-1934). Han har ett coolt namn, men hans musik är ärligt talat inte så himla kul. Vad är det med engelska tonsättare? Varför är de så tråkiga? Tyskarna har sitt allvar, fransmännen har elegans och italienarna har hittiga melodier. Men engelska tonsättare framstår oftast som duktiga plugghästar som man aldrig riktigt förstår varför de vill ägna sig åt musik. Jag skulle inte kunna säga att Delius violinsonat var dålig, men den fick mig att nästan somna några gånger.

Därefter kom en violinsonat av John Ireland (1879-1962) – han var också engelsman, men mycket bättre! Så jag ska inte vara alltför generaliserande mot de stackars engelsmännen. Irelands sonat hade mer bett i sig, den hade drama och ångest, och sånt går jag alltid igång på. Visserligen var den avslutande tredje satsen inte lika bra som de två första. Men det var ändå en bra violinsonat.

Efter paus kom höjdpunkten: fransmannen Gabriel Faurés första violinsonat, komponerad när han var endast 20 år gammal i mitten av 1870-talet. Det var alltså långt före hans mest poetiska solopianomusik och hans rekviem (som jag inte har hört men som verkar vara ett av musikhistoriens fem bästa rekviem), men det lät ändå som musik från en mogen snarare än en brådmogen tonsättare. Fauré är intressant eftersom han är en brygga mellan ”det gamla” (romantikens franska tonsättare som var ganska trogna klassicismens ideal – mer Mendelssohn än Wagner, om man säger så) och ”det nya” (Debussy och Ravel med sina mind-boggling harmonier). Jag tänker mig att Fauré kan vara the best of both worlds – en vacker dag ska jag lyssna in mig på hans mogna kammarmusik. Bara en sån sak som att han väntade nästan hela livet innan han komponerade ett kammarmusikverk som inte innehöll hans snuttefilt pianot (jag syftar på hans första och enda stråkkvartett), superintressant. Denna violinsonat var väldigt vacker och Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg spelade med tyngd och inlevelse, precis som de hade gjort hela kvällen. Man lämnade kyrkan upplyft och lycklig.

Här är en Spotify-lista med samtliga fyra violinsonater! Och om ni är sugna på att gå på någon konsert i Allhelgonakyrkan så kan jag upplysa om att föreningen Kammarmusikens vänner har en Facebooksida. Nästa konsert som jag själv är sugen på att gå på är den 19 januari då man får höra Verdis stråkkvartett samt musik av Webern, Britten och Ives. Vi kanske ses då?