Stockholms filmfestival, we meet again! Jag har egentligen inte tid att springa på filmer hela dagarna just nu, jag har en c-uppsats att skriva och ett jobb att sköta, men jag kan inte låta bli eftersom det är så kul. Dessutom har jag en känsla av att jag går på bio mycket mer sällan nu än vad jag gjorde förr om åren? Vilket känns enormt trist, men jag inbillar mig att jag gör andra saker nu som förhoppningsvis också är meningsfulla.

Hur som helst, den första filmen jag såg under årets festival var portugisiska Tabu som var rätt bra. Jag trodde först att den var brasiliansk, för jag har aldrig sett en portugisisk film och det är verkligen inget land jag förknippar med filmindustri. Men den var rätt intressant för den handlade om Porugals koloniala arv - halva filmen utspelade sig i nutid, och den andra halvan var en lång tillbakablick på den kvinnliga huvudpersonens romantiska äventyr på 1960-talet i en icke namngiven afrikansk stat som varit portugisisk koloni. Tyvärr var faktumet att Portugal för inte så länge sen hade kolonier inte ett dugg problematiserat, förhållandet mellan vitt herrefolk och svart tjänstefolk var normalt och osynligt. Det var bara en i flera bemärkelser exotisk backdrop till handlingen.

Två timmar lång, helt och hållet i svartvitt och med andra halvan av filmen totalt befriad från dialog (istället hördes voice over) - det var en ganska pretentiös film (ok, just längden på två timmar kanske inte säger så mycket om detta). Och jag tyckte den var lite tråkig i början, "dramat" i nutiden engagerade mig inte riktigt, men andra halvans berättelse sjönk in eftersom det verkligen var som en berättelse, en ljudbok fast med film footage. Man vaggades in i något.

Jag fick en sorgsen känsla när jag såg de enormt vackra afrikanska miljöerna, för jag tänkte: det är så mycket man kan göra i livet, det är så många fantastiska platser man kan bo på, det är för mycket för ett liv. Hur man än gör så kommer det finnas saker som man aldrig gjorde, man väljer bort när man väljer. Jag fyllde nyligen 30 och den mytomspunna åldern "twentysomething" är nu något jag lämnat bakom mig, ett avslutat kapitel. Det blev vad det blev och jag ångrar givetvis både saker jag gjorde och saker som jag inte gjorde, men jag tror att jag hade ångrat lika mycket även om jag levt på ett helt annat sätt. Men jag vill inte leva mitt liv som en ångrare, det känns för deppigt, så låt oss släppa det ämnet. Men en ball grej med film och med konst i allmänhet är att man kan resa genom konsten. Man kan vara i Afrika eller var som helst, i vilken tid som helst, bara det är tillräckligt bra gjort, bara illusionen är tillräckligt stark. På den fronten var Tabu en lyckad film. Men som kärlekshistoria, eller drama över huvud taget, var den mindre intressant.