Rust never sleeps! Jag såg två filmer till på bio veckan efter filmfestivalen. Jag gör som ni märker allt för att prokrastinera och undvika att skriva min c-uppsats i musikvetenskap (just nu bloggar jag t.ex.). Här kommer två korta recensioner:
Skyfall var helt okej. Jag är inte dugg förvånad över att denna film är en succé! Det ligger helt i tiden - Hollywood domineras av filmer för småpojkar som växt upp och vill se sina barndomshjältar (Spindelmannen, James Bond, Sagan om Ringen-karaktärerna, Batman osv) på vita duken i påkostade rullar. Men de skäms lite för detta eftersom det är så uppenbart barnsligt. Så därför gör Hollywood utstuderat mörka och "vuxna" filmer av dessa franchises. Smart, succén är given, och på tidningarnas kultursidor är det fler än de actionfigursamlande nördarna som recenserar och hyllar. Det finns bara ett problem. Allt är en bluff. Det finns inget djup i de här berättelserna. Batman är en miljonäri i en latexdräkt med öron - hur fet jag än tyckte att "The Dark knight rises" (definitivt bättre än "The Dark Knight") så är det ju ändå en film om Batman, en seriefigur skapad för barn på 1940-talet. Det är inte "Watchmen", det är inte "Black Hole", det är inte "Ghost world" (som blev en bra film!), det är inte "Det är bara lite AIDS". Det är en film för vuxna barn. Och det är inget fel med det, jag regredierar gärna i biomörkret med popcorn och så, men jag inbillar mig inte att det jag ser är jämförbart med "Taxi Driver" eller "Fish Tank". Jag tycker det är lite lol att Heath Ledger fick en Oscar postumt för sin roll som Jokern. Det finns en gräns för hur seriöst ett sånt här koncept kan bli - om Batman verkligen skulle få psykologiskt djup så skulle filmens Snygga Tjej istället för att falla för honom skratta åt honom och/eller tycka synd om honom och han skulle gå i terapi för att handskas med sin aggressivitet och sitt Jesuskomplex, och det skulle inte finnas skurkar som var onda eftersom ingen människa är ond, bara mer eller mindre sabbad. Men en sån film vill ingen se och därför görs ingen sån film.
Samma sak med James Bond. De kan ta in Daniel Craig som är en teaterskådespelare och ingen charmig hunk - men han ska ändå träna sig till en actionhjältekropp, han ska ändå skjuta och döda och droppa coola repliker, han ska ändå vara polyamorös utan analys. Jag gillade Skyfall när den inte var en James Bond-film, när den var en spännande och rafflande actionfilm (Wilhelm Tell-scenen var så fruktansvärt bra, jag mådde fyssikt dåligt, tills Daniel Craig sa den "coola" repliken "Shame on such a fine scotch" och avdramatiserade/distanserade allt), när de var i de vackra skotska miljöerna, när Judi Dench vägrade släppa garden och ifrågasätta sig själv (trovärdigt). Men slutet var hatten-på-sniskan-klatschigt och tillrättalagt och påminde om att det här först och främst var en film för James Bond-fans. Hur många gånger jag än såg "Diamantfeber" och "Iskallt uppdrag" när jag var liten räknar jag mig inte till dem idag. Men som sagt: rätt bra film.
Några dagar senare såg jag Äta sova dö. Jag ska inte skriva så mycket om den, för det har redan skrivits så mycket - och allt är sant. Den här filmen är FRUKTANSVÄRT bra. "Real shit, shit to make em feel shit" som Mobb Deep hade sagt (det är varken första eller sista gången jag använder den frasen). Årets bästa film, utan tvekan. Så rå, så vacker i sin uppriktighe, sitt mod och sitt självförtroende, och även estetisk vacker i fotot och klippningen. För att inte tala om hur fantastisk Nermina Lukač är i huvudrollen. Vilken tour de force. Wow.
Det är intressant med den här sortens hårda socialrealism, för jag är inte ett jättestort fan när det kommer till exempelvis bröderna Dardenne - och jag inser nu att det kanske beror på hur mycket man kan relatera till det som filmen handlar om? Jag är uppväxt i Skåne, jag har sett miljöerna som skildras i Äta sova dö, den fula vintern, åkrarna och himlen, de trista husen, de döda byarna. Det går in på ett annat sätt än när jag ser samma drama i Belgien, för jag har inte samma relation till Belgien (jag skäms nästan för att säga detta, det innebär ju att min empati är begränsad/outvecklad). Det är en berättelse om arbetsmarknaden och om rasism. Det blir inte mer angeläget än så i Sverige 2012. Gå och se. Nu. På bio.
EDIT: jag ska kanske inte lägga för stor vikt vid mina egna erfarenheter och minnen, det är ju inte därför som filmen drabbade mig så hårt, det var för att filmen är så bra. Man behöver inte vara uppvuxen i Skåne för att bli fullständigt knockad av Äta sova dö. Förlåt om det var en slapp analys från min sida, nästan lite underskattande mot regissören och manusförfattaren Gabriela Pincher faktiskt. Man ska inte låta det egna bagaget överskugga konstverket.
Skyfall var helt okej. Jag är inte dugg förvånad över att denna film är en succé! Det ligger helt i tiden - Hollywood domineras av filmer för småpojkar som växt upp och vill se sina barndomshjältar (Spindelmannen, James Bond, Sagan om Ringen-karaktärerna, Batman osv) på vita duken i påkostade rullar. Men de skäms lite för detta eftersom det är så uppenbart barnsligt. Så därför gör Hollywood utstuderat mörka och "vuxna" filmer av dessa franchises. Smart, succén är given, och på tidningarnas kultursidor är det fler än de actionfigursamlande nördarna som recenserar och hyllar. Det finns bara ett problem. Allt är en bluff. Det finns inget djup i de här berättelserna. Batman är en miljonäri i en latexdräkt med öron - hur fet jag än tyckte att "The Dark knight rises" (definitivt bättre än "The Dark Knight") så är det ju ändå en film om Batman, en seriefigur skapad för barn på 1940-talet. Det är inte "Watchmen", det är inte "Black Hole", det är inte "Ghost world" (som blev en bra film!), det är inte "Det är bara lite AIDS". Det är en film för vuxna barn. Och det är inget fel med det, jag regredierar gärna i biomörkret med popcorn och så, men jag inbillar mig inte att det jag ser är jämförbart med "Taxi Driver" eller "Fish Tank". Jag tycker det är lite lol att Heath Ledger fick en Oscar postumt för sin roll som Jokern. Det finns en gräns för hur seriöst ett sånt här koncept kan bli - om Batman verkligen skulle få psykologiskt djup så skulle filmens Snygga Tjej istället för att falla för honom skratta åt honom och/eller tycka synd om honom och han skulle gå i terapi för att handskas med sin aggressivitet och sitt Jesuskomplex, och det skulle inte finnas skurkar som var onda eftersom ingen människa är ond, bara mer eller mindre sabbad. Men en sån film vill ingen se och därför görs ingen sån film.
Samma sak med James Bond. De kan ta in Daniel Craig som är en teaterskådespelare och ingen charmig hunk - men han ska ändå träna sig till en actionhjältekropp, han ska ändå skjuta och döda och droppa coola repliker, han ska ändå vara polyamorös utan analys. Jag gillade Skyfall när den inte var en James Bond-film, när den var en spännande och rafflande actionfilm (Wilhelm Tell-scenen var så fruktansvärt bra, jag mådde fyssikt dåligt, tills Daniel Craig sa den "coola" repliken "Shame on such a fine scotch" och avdramatiserade/distanserade allt), när de var i de vackra skotska miljöerna, när Judi Dench vägrade släppa garden och ifrågasätta sig själv (trovärdigt). Men slutet var hatten-på-sniskan-klatschigt och tillrättalagt och påminde om att det här först och främst var en film för James Bond-fans. Hur många gånger jag än såg "Diamantfeber" och "Iskallt uppdrag" när jag var liten räknar jag mig inte till dem idag. Men som sagt: rätt bra film.
Några dagar senare såg jag Äta sova dö. Jag ska inte skriva så mycket om den, för det har redan skrivits så mycket - och allt är sant. Den här filmen är FRUKTANSVÄRT bra. "Real shit, shit to make em feel shit" som Mobb Deep hade sagt (det är varken första eller sista gången jag använder den frasen). Årets bästa film, utan tvekan. Så rå, så vacker i sin uppriktighe, sitt mod och sitt självförtroende, och även estetisk vacker i fotot och klippningen. För att inte tala om hur fantastisk Nermina Lukač är i huvudrollen. Vilken tour de force. Wow.
Det är intressant med den här sortens hårda socialrealism, för jag är inte ett jättestort fan när det kommer till exempelvis bröderna Dardenne - och jag inser nu att det kanske beror på hur mycket man kan relatera till det som filmen handlar om? Jag är uppväxt i Skåne, jag har sett miljöerna som skildras i Äta sova dö, den fula vintern, åkrarna och himlen, de trista husen, de döda byarna. Det går in på ett annat sätt än när jag ser samma drama i Belgien, för jag har inte samma relation till Belgien (jag skäms nästan för att säga detta, det innebär ju att min empati är begränsad/outvecklad). Det är en berättelse om arbetsmarknaden och om rasism. Det blir inte mer angeläget än så i Sverige 2012. Gå och se. Nu. På bio.
EDIT: jag ska kanske inte lägga för stor vikt vid mina egna erfarenheter och minnen, det är ju inte därför som filmen drabbade mig så hårt, det var för att filmen är så bra. Man behöver inte vara uppvuxen i Skåne för att bli fullständigt knockad av Äta sova dö. Förlåt om det var en slapp analys från min sida, nästan lite underskattande mot regissören och manusförfattaren Gabriela Pincher faktiskt. Man ska inte låta det egna bagaget överskugga konstverket.